Vacker eller värdelös

Hur många romaner har du läst där hjältinnan är alldaglig och charmlös? Och om du kan komma på någon sådan roman, förblir hon ful under berättelsens gång, eller sker någon askungenförvandling som förändrar hennes liv?


Till er som har döttrar eller någon gång i framtiden planerar att få: säg inte att de är vackra. Ge blotta fan i att recensera deras utseende. Ge dem inte i modersmjölken att det är deras utseende som gör dem älskvärda.


Att vara man är förjävligt för att man förväntas vara hård och aldrig gråta. Att vara kvinna är förjävligt för att man förväntas vara så jävla vacker. Jag vet inte om jag någonsin har träffat på en kvinna med ett avslappnat förhållande till sitt eget utseende. Det tar sig bara lite olika uttryck. Vissa går upp klockan fem på morgonen för att kunna lägga en timma på smink. Vidare finns det en uppsjö av härliga ätstörningar som man kan hålla sitt kontrollbehov och sin ångest i schack med. Andra laddar upp selfie efter selfie i sociala medier i hopp om likes som lindrar bekräftelsebehovet. Jag lider också av utseenderelaterade tics, med betoning på lider. Det breda spannet av kommentarer genom åren, positiva som negativa, har gjort slarvsylta av min självkänsla. Jag tänker ofta på allra största allvar: "Som jag ser ut kan ingen ta mig seriöst. Det blir skrattretande."


För i populärkulturen blir kvinnor tvångsmatade med att de som vi ska sympatisera med och se upp till är skönheter. Fula (framför allt tjocka) kvinnor är onda eller komiska. Därför känner jag en enorm befrielsekänsla när jag läser böcker där det ser annorlunda ut.


En av mina absoluta favoritböcker är "Jane Eyre". Jane kan vara en av de mest diskreta romanhjältinnorna som den litterära kanon uppbringat. Hon är småvuxen, inte särskilt charmig och hopplöst alldaglig. Men hon är intelligent och kan ge svar på tal när det gäller. Hon har ett inre känsloliv som är fascinerande och relaterbart. Och vad jag också älskar, vilket egentligen borde bli ett annat blogginlägg, är att kärlekshistorian på intet sätt är sötsliskig. Hennes Mr Rochester är lååångt ifrån perfekt (samtidigt som han inte är rakt igenom diabolisk som t ex Heathcliff i "Svindlande höjder"), men kärleken är äkta. Charlotte Brontë var bra på att skildra den här sortens kvinnokaraktärer, förmodligen för att hon skrev om sig själv. I "Villette" och "The Professor" finner vi samma scenario - ung, alldaglig men skärpt flicka finner kärleken i en vresig äldre man som älskar henne som hon är. (Ja, Charlotte var djupt förälskad i sin belgiske lärare). Summan av kardemumman är i alla fall att det går att finna lycka och tillfredsställelse i det imperfekta. Här ett Jane Eyre-citat:
“Do you think I am an automaton? — a machine without feelings? and can bear to have my morsel of bread snatched from my lips, and my drop of living water dashed from my cup? Do you think, because I am poor, obscure, plain, and little, I am soulless and heartless? You think wrong! — I have as much soul as you — and full as much heart! And if God had gifted me with some beauty and much wealth, I should have made it as hard for you to leave me, as it is now for me to leave you. I am not talking to you now through the medium of custom, conventionalities, nor even of mortal flesh: it is my spirit that addresses your spirit; just as if both had passed through the grave, and we stood at God's feet, equal — as we are!”


En annan bok som jag nyligen läste och blev mycket förtjust i var "Eleanor & Park". Här skildras på ett helt trovärdigt sett hur den lille feminine halvkoreanske Park förälskar sig i den kraftiga, rödhåriga Eleanor med konstiga kläder. Såhär beskriver Park sin Eleanor:
"Eleanor hade rätt. Hon såg aldrig fin ut. Hon såg ut som ett konstverk. Och konst skulle inte vara fin, den skulle väcka känslor".
Eleanor framställs aldrig som skrattretande av författaren trots att hon är mobbad och annorlunda. Hon behöver heller inte transformeras till någon disneyprinsessa för att finna kärleken.


Fler bra exempel har jag svårt att komma på, vilket är tragiskt. Jag kommer dock också att tänka på "Borta med vinden" i sammanhanget. Har i ett tidigare blogginlägg haft med detta citat:
"Scarlett O'Hara var inte vacker. Men det var en sak, som människor inte märkte, när de väl en gång fångats av henens tjuskraft, så som nu tvillingarna Tarleton. Hennes ansikte var en alltför skrap blandning av de förfinade drag som hon ärvt av sin aristokratiska, franskfödda mor nerifrån kustlandet och av hennes frodiga irländska fars kraftfulla fysionomi. Men det var ett intressant ansikte, med spetsig haka och bred käke."


 Scarlett är inte klockren då mycket fokus läggs på hennes fysiska charm i boken.(Det är också väldigt svårt att inte tänka på filmens undersköna Vivien Leigh). Samtidigt handlar hennes utstrålning mycket om skarpsinne och manipulativt geni. Vad som är skönt kan vara minst sagt komplicerat - och jag gillar när saker kompliceras. Fysionomi är någonstans alltid ett resultat av både kropp och själ.


Kan även tipsa om denna artikel i DN: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/lotta-olsson-tipsar-om-nio-nya-relationsromaner/