Moderskap

För första gången på ett halvår har jag läst något som jag känner att jag vill skriva något utförligt om, dvs. "Moderskap" av Sheila Heti.

Trots att jag äger för många böcker lånar jag för många böcker. Ofta lånar jag böcker efter att ha fått dem på hjärnan, för att jag tror att de kan hjälpa mig komma ut ur mina tankespiraler (eller i alla fall säkerställa att de blir till en uppåtgående spiral) och göra det abstrakta mer konkret och konstruktivt. Så hamnade "Moderskap" på mitt nattduksbord.


"Moderskap" handlar om en kvinna som närmar sig slutet på sina fertila år och inte längre kan värja sig mot faktumet att alla andra skaffar barn och att hon går miste om en livsupplevelse, oåterkalleligen. Egentligen lyser det igenom starkt redan från början att hon inte vill ha barn och aldrig har velat ha det. Ändå plågas hon av beslutsångest och tar till litteraturen, filosofin, historien, spådamer, drömmar och tärningar för att rättfärdiga och resonera kring hur hon känner. Det är en beslutsångest som jag kan relatera till och i den här texten sammanflätar jag bokens citat med min egen historia; mina egna tankar.


Med mig är dock utgångspunkten den omvända. Jag har, förmodligen sedan min lillebror föddes när jag var 10, haft en stark barnlängtan. Den var som starkast i tonåren och jag minns hur jag lärde mig en del av koden till mitt första bankkort genom att tänka på åldern då jag tänkte bli mamma: 24. Så blev det uppenbarligen inte.


Just den här önskan om att bli en ung mamma lär ha bidragit mycket till att jag stannade i ett förhållande som kanske bara borde ha varit ett tonårsäventyr, eller en vänskap. För om det tog slut mellan oss, vem visste om jag någonsin skulle hitta någon ny att bilda familj med?

Hon gifte sig när hon var fyrtio och ville så att äktenskapet skulle hålla, fastän hon visste att hon och hennes man inte var varandras själsfränder. Men hon ville ha barn, så de gifte sig med en gång och skaffade barn. Två år senare skilde de sig. En gång hade hennes mamma frågat henne: Vad vill du helst ha, barn eller en själsfrände? Hon hade svarat att hon ville ha både och.

 När mina skilsmässotankar tog form för något över ett år sedan var moderskapet (och för all del, själsfrändeskapet) centralt i mitt resonerande. För det var egentligen dags att bli gravid men jag förmådde mig inte. 

Resonemang #1. Jag kan inte utsätta ett barn för den här livssituationen. Mina stress- och ångestnivåer är hälsovådliga och min livmoder måste vara som livmödrarnas Tjernobyl. Och jag vet ju innerst inne att jag måste förändra min livssituation radikalt för att ändra på det. Etc., etc.


Resonemang #2. Det är måhända möjligt att en skilsmässa kommer att bli synonymt med barnlöshet för min del. Men just av kärlek till det ofödda barnet måste jag lämna. Jag vet ju innerst inne att jag aldrig kommer kunna skapa den trygga, kärleksfulla miljö som jag vill ge mitt barn i det som är.


Resonemang #3. Finns det överhuvudtaget förutsättningar för den miljön i mitt liv? Är jag dömd att besmitta ett barn med min bräcklighet hur mycket jag än älskar det? Hur kan jag vilja utsätta någon jag älskar för den framtid jag tror på: naturkatastrofer, krig och preapokalyps?

Det finns ingen inneboende godhet i att bli satt till världen. Barnet kommer inte att sakna sitt liv om det aldrig föds. Ingenting skadar världen mer än ytterligare en människa - och ingenting skadar en människa mer än att födas. Om jag verkligen ville ha barn vore det bättre att adoptera. Och ännu bättre vore det att donera pengar jag skulle ha lagt på barnet till organisationer som tillhandahåller kondomer och preventivmedel och utbildning och aborter till kvinnor som inte har råd, och på så sätt rädda dessa kvinnors liv. Det vore ett mer givande bidrag till världen än ytterligare en bedrövad människa från min egen bedrövade livmoder.

 

Resonemang #4. Det finns många alternativ till biologiska barn: adoptivbarn, fosterbarn, ett gäng katter, kanske rentav skrivande. För barnlängtan handlar väl i grund och botten om att vilja lämna avtryck, att känna att man bidragit?

Dessutom finns det så många olika sorters liv man kan skapa här i världen, bortsett från det bokstavliga mänskliga livet. Och det finns barn överallt, och föräldrar som behöver hjälp överallt, och så mycket att göra, och liv som ska bejakas som inte nödvändigtvis är de liv vi skulle välja om vi började om från början. Hela världen behöver en mamma. Jag behöver inte uppfinna ett sprillans nytt liv för att åstadkomma samma värmande effekt i mitt liv som jag föreställer mig att moderskapet ger. Det finns liv och plikter överallt som bara skriker efter en mamma. Den mamman skulle kunna vara jag.

Och barnlöshet och meningslöshet är inte samma sak:

Precis som med en konstnär som skapar verk som kan säljas, är det enkelt att belöna någon som skaffar barn; meningen med den personens framtid är så tydligt utstakad. Att ha barn är som att vara en stad med berget i mitten. Alla ser berget. Stadens alla invånare är stolta över berget. Staden har byggts runt det. I likhet med ett barn säger ett berg någonting konkret om stadens värde. Om man lever ett liv utan barn är det ingen som vet någonting om meningen med ens liv. Kanske misstänker de att det inte har någon - ingen mitt runt vilken det är byggt.

Tidigare har jag definitivt varit en av dem som instinktivt ömkat (eller misstänkliggjort) människor, inte minst kvinnor, som passerat medelåldern barnlösa. Det är verkligen problematiskt på många sätt, inte minst politiskt givetvis. På samma sätt som machokulturen är skadlig för män kanske "mammakulturen" är skadlig för kvinnor?

Borde vi istället kanske försöka motstå den impulsen och -som Miles sa- ta oss igenom de fertila åren utan att använda fertiliteten till någonting, hur mycket vi än skulle vilja, och istället osjälviskt och av alla krafter göra allt som står i vår makt för att undvika det? Söka vårt värde och vår storhet i någonting annat än moderskapet, precis som en man måste söka sitt värde och sin storhet i någonting annat än våld och dominans, och ju fler män och kvinnor som gör detta, desto bättre kommer världen att bli?

För moderskapet kan sannerligen begränsa kvinnor, inte bara för de kvinnor som fött barn. Det "moderliga idealet" genomsyrar än idag hela samhället, inte minst i den heterosexuella relationen. Kvinnor är indoktrinerade i att det är fint och hedervärt att åsidosätta sina egna behov och pyssla om (män). "Mamma brukade alltid göra det här för mig, därför känns det så fint när du gör det" var något som mitt ex kunde säga när han upplevde en handling som kärleksfull, vilket i förlängningen resulterade i ett fossiliserande av könsroller i hushållet.

Svårast av allt är att faktiskt inte vara någons mamma - att vägra vara mamma till någon över huvud taget. Att inte vara en mamma är det svåraste som finns. För det finns alltid någon som kan tänka sig ställa sig i vägen för kvinnans frihet, som känner på sig att hon inte är någons mamma än, och därför försöker göra henne till sin mamma. Det finns alltid en man, eller hennes mor eller far, eller en tjej eller kille som ställer sig i vägen för kvinnans strålande, skimrande frihet och gör sig själv till hennes barn och tvingar henne att bli en mamma.

Sheila Hetis slutsats är så vitt jag kan bedöma att det objektivt sett inte är rätt eller fel att skaffa barn. Däremot är det fel att inte göra ett omsorgsfullt och ärligt val när man har ett val. Därför tycker jag att den här boken är bra och läsvärd. Vad ligger bakom att vi vill eller inte vill skaffa barn? Normer, trauman eller farhågor? Man behöver utforska det. Men det finns inget faktiskt högre värde i vare sig det ena eller det andra livet. Ett bra liv är att göra livet till sitt.