Platserna

Jag läste i dagarna ut John Ajvide Lindqvists Platserna-trilogi. "Himmelstrand" läste jag för flera år sedan och har därför bläddrat lite i den för att dra mig till minnes. "Rörelsen" och "X" läste jag båda nu i februari.

Ja, det smärtar det estetiska ögat något att no. 1 är en pocket.

I inledningen till "Himmelstrand" har jag strukit under följande citat: 

"Vill man vara sådan så kan man säga att det är bristen som gör oss till människor, ofullständiga och underbart intressanta. Man kan också säga att det gör oss till kräldjur som släpar sig fram mellan himmel och jord på jakt efter något som kan fylla hålrummet" 

Det visar sig vara ett mantra för dessa tre på ett plan mycket olika romaner. 

I"Himmelstrand" hamnar ett gäng campande familjer på ett fält i ingenstans där både drömmar och mardrömmar materialiserar sig. Ibland är det svårt att veta vad som är vad.

I "Rörelsen" har Ajvide Lindqvist tagit sin egen ungdoms 80-tal men kopplat upp den mot "den andra platsen" (fältet i föregående bok) och skrivit den märkligaste självbiografi jag har läst.

"X" är en sällsam kriminalroman som blir snudd på komisk i sin ambition att vara så trasigt noir och förortsrealistisk som det bara går. Till slut ska det dock visa sig att mörkret från "den andra platsen" har sitt finger i spelet här med.

Man kan läsa dessa romaner för det eminenta persongalleriets skull. Här skildras trovärdiga men mycket olika människor som har en sak gemensamt: bristen och längtan. De bär alla på något själsligt hål.

Därför kan man också läsa dem som en filosofisk betraktelse av mänskligheten. När jag precis läst klart "X" skrev jag ned följande i mina privata anteckningar:

"Trots det övernaturliga var det en sann berättelse. Lidande skapar mörker och i mörkret måste man skapa världar för att leva. Så är det för mig också. Så kanske hela kosmos har uppstått".

Tänkte låta det här vara en recension för de som inte har läst böckerna och inte gå in särskilt mycket i detalj. Nöjer mig med att deklarera min beundran över Ajvide Lindqvists förmåga att ge mörkret ett kärleksfullt sken, att modifiera sitt språk efter de olika romanernas stämning och för hans fantasi, förstås. 

Hundarna bör också kort nämnas. Hunden Benny i "Himmelstrand" som är dum och feg som ett fån men inser saker som ingen annan inser tack vare sin fina nos, och så den trebenta människokännaren Hagge som har övernaturliga föraningar och älskar kexchoklad - älskar dem. (Och jag är ingen hundmänniska). 

(Och Andreas: (som bad mig svara på hur man ska tolka slutet i "Himmelstrand") Jag bläddrade snabbt i slutet för att minnas och gör nu en lika snabb tolkning... Jag tycker att det handlar om att alla de olika karaktärerna får lyckliga slut, även om sluten till synes kanske inte verkar så lyckliga. De når fram till något i alla fall.)