Se där, ett litet februariinlägg hann det bli i all fall, trots att det var i grevens tid. Nå, har jag helt vänt mig bort från den sköna litteraturen och vackra ting på b under de senaste nära två månaderna? Inte då. Jag har haft ganska fullt upp däremot, bland annat med en kurs som innebär en hel del litteraturläsande. Tyvärr är det böcker som jag aldrig hade valt att läsa på egen hand och det hade känts besudlande att ta med dessa ("Zuckerbabys" av Kerstin Grether, "Soloalbum" ab Benjamin von Stuckrad-Barre och "Faserland" av Christian Kracht - tysk ytlighet och sexism i inbundet format) i mitt bloggande. Nu ska försummelsen av min Beatrice dock upphöra med en vacker klassiker.
2.(2.) Läs en bok vari det inte finns någon telefon. "Villette" av Charlotte Brontë.
En kort sammanfattning av boken: "Villette"s hjältinna heter Lucy Snowe (ett namn som jag anser både vackert och suggestivt). Vi får följa små bitar av hennes liv: när hon är fjorton år, men framför allt tiden kring 23. I sina tidiga tonår bor hon under en tid tillsammans med sin gudmor, hennes son och senare även en brådmogen, feliknande sjuåring som får komma till huset efter att hon nyligen förlorat sin mor. Dessa personer kommer, inte helt oväntat, få en större roll att spela längre fram i berättelsen. Livet ler inte mot Lucy och när hon lämnat tonåren har en mystisk familjekatastrof försatt henne i en helt medellös och meningslös livssituation. Desperationen för henne till slut till den fiktiva staden Villette i Frankrike, där hon finner arbete på ett flickinternat. Osannolikt nog dyker den ena efter den andra personen från hennes forna liv upp i Villette. En ful liten mörk man tillika professor på skolan blir hennes nära vän. Spöket av en nunna visar sig upprepade gånger. En sammansvärjning och ödet vill hindra olyckliga Lucy från hennes lycka. Och den som har läst "Jane Eyre" kan inte låta bli att göra ständiga jämförelser.
Positivt:
+ Lucy Snowe blir ens vän. Hur triviala händelserna i hennes dystra, ganska händelselösa liv än må tyckas engagerar man sig i henne, vill lyssna till allt hon har att berätta och man delar i någon mån hennes sinnesstämning. Jag tror hon lyckas med det konststycket med sin jag-form, detaljrika observationer och sättet hon direkt tilltalar läsaren ("Dear reader,...")
+ Människorna som skildras är knepiga att förstå sig på, de har djup! De är organisatoriskt genialiska, övervakande men ändå liberala psykopater (Madame Beck), de är manschauvinistiska och koleriska men också godhjärtade drömuppfyllare(professor Paul Emanuel) eller som min favoritkaraktär som jag återkommer till längre ner.
+ Boken är skriven på ett gammaldags poetiskt vis.
Negativt:
- Snarare kan man se det som en brist hos mig, men boken är helt klart inte lättläst. Engelskan är tung och jag skulle behöva slå upp minst ett par ord på varje sida (det stör sällan grundförståelsen, men sabbar flytet), vilket försvåras ytterliga av att dialogen ofta förs okommenterat på franska.
- Första tiden i Villette är lite tråkig. Det passionerade, där krutet borde ligga, är ganska komprimerat i slutet.
- (och lite +)För att inte tala om att de allra mest dramatiska och avgörande händelserna sammanfattas i några rader! Det stör relationen till den nyvunna väninnan Lucy att hon vägrar berätta vad som egentligen hände henne och hennes familj när hon var omkring 20. Inte ett knyst undslipper henne. Hon jämför det endast med en storm och ett skeppsbrott. På samma sätt skildras bokens andra stora katastrof. Vilket egentligen är ganska kraftfullt och symboliskt avgörande. Vill inte Lucy säga oss att det är så vi ska se på sorgerna i våra liv? Som parenteser? Som något att så hopp och framtid i?
Favoritkaraktär: Liksom många andra ytliga och smådumma människor i boken förälskar jag mig en aning i fröken Ginevra Fanshawe (som senare får någon tjusig grevinnetitel efter att ha rymt iväg med en läcker greve och gift sig i hemlighet med denne "för att de inte ville göra det på samma sätt som vanliga tråkmånsar".) Hon framställs som ett dåligt exempel både i fråga om dygd och leverne och går vissa på nerverna med sin babblande (men charmiga!) självupptagenhet och får andra på fall med sin rosiga, välgödda klassiska skönhet. Till hennes positivare egenskaper hör att hon är (brutalt) ärlig och på sitt eget lilla vis väldigt trogen Lucy. Lucy "hatar" Ginevra men verkar samtidigt i hemlighet vara riktigt fäst vid sitt hatobjekt. Ginevra är så fantastiskt då hon är en uppfriskande klick färg i den annars ganska grådygdiga ramberättelsen.
Favoritcitat: "I like to see flowers growing, but when they are gathered, they cease to please. I look on them as things rootless ans perishable; their likeness to life makes me sad. I never offer flowers to those I love; I never wish to receive them from hands dear to me."
Bryderier: Jag har broderat ut mig ganska detaljerat redan, så jag ska försöka hålla mig kortfattad. För den som gillar "Jane Eyre" är "Villette" både en fröjd och en besvikelse. En fröjd eftersom det finns så många likheter och sättet romanerna är skrivna på så likartat. Karaktärerna blir liksom vänner och jag våndas lite över att Charlotte Brontë inte skrev fler böcker än hon gjorde. Det finns något beroendeframkallande med hennes stil. Besvikelsen är att "Jane Eyre" är bättre - kompositionen och dramatiken är mer utsökt. Likväl målas även i Villette en värld upp där man kan vandra runt på egen hand och kanske själv fylla i det som man saknar i den explicit berättade historien.
Innan jag avrundar: givetvis har jag varit på bokrean och småfyndat lite. Det kräver kanske ett försenat bokbloggsinlägg. Min skara böcker har också utökats med 4 för 3-pocketar som jag köpt för det presentkort jag fått i julklapp. Nåja, om inte annat lär de väl dyka upp här recenserade förr eller senare.
Din Sanna.
