Kära Beatrice,
I förra veckan fyllde jag 23, och idag hade jag min sista dag för födelsedagsfirande. Jag fick många hjärtskärande fina presenter. I och med att det här är någon sorts avart av bokblogg tänkte jag uppmärksamma de stycken litteratur som mina kära väninnor Elin och Sofia slog in och gav mig i present i år. Det är typ de första bokpresenterna jag fått. "Typ" för att jag fått en himla massa böcker av föräldrar och morföräldrar, men det räknas inte riktigt. Det var böcker som jag fick i någon sorts uppfostrande (eller nostalgiskt) syfte, inte nödvändigtvis i ett försök att matcha mina preferenser. Det känns väldigt fint att få böcker av sina vänner. Det känns som ett bevis på nära vänskap när man faktiskt kan ge böcker i present med lyckat resultat. Det kan ju bli så fel också. Det här blev inte fel!
Böckerna är:
- "Väldigt sällan fin" av Sami Said
- "Bara sedan solen sjunkit" av Johanna Sinisalo
(Tårtan på bilden är en red velvet cake som fick agera födelsedagstårta i år. Men den var snarare brun än röd inuti.)
Din Sanna
Kära Beatrice,
Belletristik är ett annat, poetiskt ord för skönlitteratur. La littérature est belle et triste. Comme la vie.
Ateism och agnosticism är förtvivlade tillstånd. Det är sökande efter mening(en) med livet med rationaliteten som lykta. Naturligtvis hittar man på det viset inget i ett kolmörkt universum med stjärnor som också är gjorda av ljus.
Min existentiella ångest lurar alltid i mig; klappar takten till tickandet av min biologiska klocka som ur ett kosmiskt tidsperspektiv lika gärna kan stanna i morgon som om femtio år utan att det skulle vara mer än en krusnings skillnad. Sett ur det perspektivet förstår jag sällan varför jag lever. Varför jag är dömd till dödsångest och en parasits existens på vår lika döende Jord.
Människan behöver Gudomlighet. Gudomlighet som ett begrepp och ett svar på meningslöshetens och lidandets kvalfyllda frågeställningar.
Vår tid erkänner bara det rationella och mätbara som existerande. Det är en syn som också fördömer psykisk sjukdom till att evigt vara den svages låtsassjukdom, eftersom den aldrig riktigt kan kommas åt med världslighetens mediciner och operationsverktyg eller dess uppkomst förklaras med några välformulerade ord. Trots att det nog är depression, demens och psykos som släcker flest liv i världen; både fysiska, psykiska och emotionella liv.
Vi människor mår inte bra.
Jag tror inte på Gud. Hur skulle jag kunna göra det? Men jag måste fortsätta leta efter Gudomligheten. Hur ska jag annars kunna leva? Jag tycker mig finna den i den sortens skönhet som har förmågan att vidröra själen. Jag söker min tröst i den skönlitteratur som lyckats omvandla tankar och känslor till något mer beständigt, som övervinner tid och generationer. Det är magi. Och kanske en doft av Gudomlighet.
Jag skriver mig igenom mitt eget liv. Mina pennor är mina kryckor när likgiltighet och uppgivenhet invalidiserar mitt psyke. Man måste tro att det finns en mening för att leva (och att dö), även fast man egentligen inte tror det.
Jag har så många böcker och anteckningsblock som jag försöker konkretisera mitt liv med, som liksom för att övertyga mig själv om att jag finns och har rätt att finnas. Min allra högsta dröm är att jag någonsin får en historia att berätta som har spår av magi och Gudomlighet i sig. Något som kan beröra andra människor och ge dem uppmuntran att fortsätta att leta efter den oförklarliga poesin omkring dem och vårda det lilla hoppet om att världen inte bara är ett rationellt maskineri utan mänsklig mening.
Din Sanna
