 | |
| Innan boken blev brutalt misshandlad i väskan | . |
"Ett litet liv" handlar i första hand om Jude, en fysiskt och psykiskt skadad man vars förflutna är osannolikt vedervärdigt. (Bokens största brist: författaren tenderar till onödiga överdrifter för att få fram sitt budskap). För omgivningen framstår Jude som en nästan lite överjordisk varelse: vacker, intelligent, mystiskt förtegen men en omtänksam lyssnare, och med en änglalik sångröst. Själv är han behärskad av självhat.
"De stirrar och stirrar på varandra tills Judes ansikte nästan upphör att vara ett ansikte: det är en rad färger, vinklar, former som ordnats på ett sätt som ger andra människor njutning, men som inte ger sin ägare någonting"
Från ungdom till död följer man Judes kamp för att trotsa det förgångna och med vänskapsrelationer som t ex får vara substitut för konventionella föräldrar och romantiska partners. Jag älskar hur boken utforskar vänskapens oändliga möjligheter och former.
"Och på vilket sätt var en vänskap mer medberoende än en parrelation? Varför var det beundransvärt när man var tjugosju men obehagligt när man var trettiosju? Varför var inte en vänskap lika mycket värd som en parrelation? Varför var den inte rentav bättre? Det var två människor som höll ihop, dag efter dag, förbundna inte av sex eller fysisk attraktion eller pengar eller barn eller ägodelar, bara av en gemensam vilja att fortsätta, en ömsesidig hängivenhet inför ett förbund som aldrig kunde kodifieras. Vänskap var att bevittna en annan människas långsamma rännil av kval och långa slängar av leda och enstaka framgångar. Det var att känna sig hedrad av privilegiet att få närvara i en annan människas olyckligaste stunder och veta att man i gengäld fick vara olycklig inför honom."
"Ibland undrade han om det helt enkelt var bristande kreativitet - hans och Judes - som fick dem att tro att deras förhållande alls måste innehålla sex. Men det hade känts som enda sättet att uttrycka djupare känslor. Ordet "vän" var så vagt, så opassande och otillräckligt - hur skulle han kunna använda samma ord för att beskriva vad Jude betydde för honom som han använde om India och Henry Youngarna? Så de hade valt ett annat, mer välbekant slags förhållande, som inte hade fungerat. Men nu uppfann de sin egen typ av förhållande, som inte var officiellt erkänt av historien eller odödliggjort i poesi eller musik, men som kändes sannare och mindre begränsande."
Jag kan inte komma på något åsamkar en så mycket lidande som defekta relationer. De här trångsinta förväntningarna på vilka relationer man bör ha och inte ha samt hur de bör se ut är en stor orsak till att relationsdiskrepans och -ambivalens uppstår.
Själv har jag självdestruktivt lätt för att börja älska människor som berör mig eller väcker min beundran. Varje vänskap har för mig haft sin förälskelseliknande fas. Däremot kan jag ha desto svårare att förmedla det, eftersom kärlek i alla fall i vår kultur egentligen är något reserverat för sexuella förhållanden om inga blodsband är inblandade. Det är något skamligt och suspekt med att visa kärlek när det inte är väntat. Hur många gånger har man inte tänkt något vackert om någon kontra hur få gånger man faktiskt vågar uttala det? Och om man trots allt gör det: hur ofta vrider inte omgivningen på sig i rädsla för dold agenda, otro eller kanske perversion? Delvis beror det väl också på att om man tycker om så är en naturlig följd att vilja bli omtyckt tillbaka. Öppen kärlek är en blottad strupe och kärleksanomali är inget för svaga individer. Har man som Jude (eller jag) blivit utsatt för mycket hat och kyla i sin barndom är man dessutom förprogrammerad att tro att ingen kan tycka om en, och om någon mot förmodan skulle göra det, att något kommer ske eller avslöjas som ändrar på det faktumet. Liksom Judes många ärr och krämpor är det något som man kan lindra och kosmetiskt förbättra med vård och omtanke, men aldrig återställa eller utradera.
Jag har för vana att hålla mina inlägg relativt spoilerfria, men jag tycker att en viktig poäng med boken är att varken början eller slut är lyckliga. Däremellan finns det dock många stunder av lycka. Det är nog det lilla, genomsnittliga livets dramaturgi. Vad som än händer, hänt eller ska hända så förändrar inte det sanningen i ögonblickets lycka. Det är så man måste leva när ens livskulisser känns hopplöst mörka. Och hittar man en annan famlande hand i mörkret bör man våga gripa tag i den och hålla fast, även om man är rädd.
"Ett litet liv" är pornografi för den som gillar att befatta sig med funderingar kring relationer och lidande. Det förekommer ett snudd på vulgärt vältrande i misär. Men summa summarum är det en mycket bra bok - kanske särskilt att prata om med sina käraste vänner. <3
