Så känner man sig lika förlamande feg som jag kan jag rekommendera följande bokserie (trots att jag inte läst klart): Alberte av Cora Sandel. En grå nordnorsk flicka uppvuxen i ett emotionellt kylskåp och är fången i andras förväntingar och sin egen brist på självkänsla. Det är smärtsamt trist, men skrivet med sådan känsla, som hur kyla och värme upplevs i ömtålig kropp och själ:
"Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring henne hade sprängts./ Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den./ På kvällen ligger hon hopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skulderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och hon blir stel av den sammankrupna ställningen./ Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvudet sitter hjärnan och surrar med sitt."
Vad jag förstår tar Alberte sig till sist till Paris. Jag väntar spänt på hur hon gör för att bryta sig loss.
