Ursprungstanken var att det här skulle bli ett inlägg om musiken i litteraturen och litteraturen i musiken med tanke på alla Depeche Mode- och Morrissey-referenser i Ajvide Lindqvists universum (som jag spenderar en del tid i just nu) och faktumet att min favoritlåt för närvarande är Kate Bushs "Wuthering Heights". Igår kväll satt jag på min kammare och övade på att sjunga den tills rösten strejkade. Falsettsång är ju tyvärr inte min styrka.
Men det ena leder till det andra. Mystiskt nog återfann jag igår också USB-kabeln till min lilla ljudinspelare. Det är en liten pryl som brukar åka fram när min äkta man har nattjour. (Därav inläggets namn. Det kan nog bli lite högljutt på de sena timmarna.)Detta fynd ledde till att jag kunde koppla inspelaren till datorn för första gången på länge och lyssna igenom vad jag spelat in sedan förra våren. Och för all del att radera det som inte var lyssningsbart. Har nu prydligt namngett det inspelade som blev kvar: A Night Like This - The Cure, Because the Night + Gloria - Patti Smith, Bigmouth - The Smiths (eller bara Morrissey? har lite svårt att hålla isär), Dominion/Mother Russia - Sisters of Mercy, Don't You - Simple Minds, Head Like a Hole - NIN och Love Will Tear Us Apart - Joy Division. Det är låtar som jag i olika utsträckning tycker om och som jag har hittat någon form av instrumental eller nästan instrumental version av. För det är roligare än a cappella.
Och så "Cat People" av David Bowie. Filmen ska vara pervers och dålig har jag hört, men låten är bra. Tänkte ladda upp den inspelningen här. Då märkte jag att det inte verkar gå att ladda upp rena ljudfiler, men skam den som ger sig... Spelade in en "fin" video och synkroniserade med originalljudinspelningen något så när. Mimandet är också något så när, haha! (Håller tummarna för att det överhuvudtaget går att visa, för bloggen ville inte riktigt ta emot en så stor fil).
Varför sjunger jag bort så mycket av min dyrbara tid? Det är väl ett uttryckssätt bland andra, antar jag. Att skriva är det jag gillar och behöver mest, men på andra plats kommer sången. Jag minns när jag upptäckte sången. Jag var 12-13 och var kär i Gwen Stefani. Jag ville låta precis som hon. Så jag spelade "Bathwater" och annat gång på gång och försökte härma hennes röst. För att kunna jämföra var jag ju tvungen att spela in, vilket jag väl gjorde på mobilen.
När man sjunger kan man inte tänka på något annat. Det kräver total fokus. Dessutom måste man ge utlopp för en massa känslor för att det ska låta hyfsat. Därför är sång en bra terapiform för någon som tenderar att tänka för mycket och på fel saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar