Platserna

Jag läste i dagarna ut John Ajvide Lindqvists Platserna-trilogi. "Himmelstrand" läste jag för flera år sedan och har därför bläddrat lite i den för att dra mig till minnes. "Rörelsen" och "X" läste jag båda nu i februari.

Ja, det smärtar det estetiska ögat något att no. 1 är en pocket.

I inledningen till "Himmelstrand" har jag strukit under följande citat: 

"Vill man vara sådan så kan man säga att det är bristen som gör oss till människor, ofullständiga och underbart intressanta. Man kan också säga att det gör oss till kräldjur som släpar sig fram mellan himmel och jord på jakt efter något som kan fylla hålrummet" 

Det visar sig vara ett mantra för dessa tre på ett plan mycket olika romaner. 

I"Himmelstrand" hamnar ett gäng campande familjer på ett fält i ingenstans där både drömmar och mardrömmar materialiserar sig. Ibland är det svårt att veta vad som är vad.

I "Rörelsen" har Ajvide Lindqvist tagit sin egen ungdoms 80-tal men kopplat upp den mot "den andra platsen" (fältet i föregående bok) och skrivit den märkligaste självbiografi jag har läst.

"X" är en sällsam kriminalroman som blir snudd på komisk i sin ambition att vara så trasigt noir och förortsrealistisk som det bara går. Till slut ska det dock visa sig att mörkret från "den andra platsen" har sitt finger i spelet här med.

Man kan läsa dessa romaner för det eminenta persongalleriets skull. Här skildras trovärdiga men mycket olika människor som har en sak gemensamt: bristen och längtan. De bär alla på något själsligt hål.

Därför kan man också läsa dem som en filosofisk betraktelse av mänskligheten. När jag precis läst klart "X" skrev jag ned följande i mina privata anteckningar:

"Trots det övernaturliga var det en sann berättelse. Lidande skapar mörker och i mörkret måste man skapa världar för att leva. Så är det för mig också. Så kanske hela kosmos har uppstått".

Tänkte låta det här vara en recension för de som inte har läst böckerna och inte gå in särskilt mycket i detalj. Nöjer mig med att deklarera min beundran över Ajvide Lindqvists förmåga att ge mörkret ett kärleksfullt sken, att modifiera sitt språk efter de olika romanernas stämning och för hans fantasi, förstås. 

Hundarna bör också kort nämnas. Hunden Benny i "Himmelstrand" som är dum och feg som ett fån men inser saker som ingen annan inser tack vare sin fina nos, och så den trebenta människokännaren Hagge som har övernaturliga föraningar och älskar kexchoklad - älskar dem. (Och jag är ingen hundmänniska). 

(Och Andreas: (som bad mig svara på hur man ska tolka slutet i "Himmelstrand") Jag bläddrade snabbt i slutet för att minnas och gör nu en lika snabb tolkning... Jag tycker att det handlar om att alla de olika karaktärerna får lyckliga slut, även om sluten till synes kanske inte verkar så lyckliga. De når fram till något i alla fall.) 

Vacker eller värdelös

Hur många romaner har du läst där hjältinnan är alldaglig och charmlös? Och om du kan komma på någon sådan roman, förblir hon ful under berättelsens gång, eller sker någon askungenförvandling som förändrar hennes liv?


Till er som har döttrar eller någon gång i framtiden planerar att få: säg inte att de är vackra. Ge blotta fan i att recensera deras utseende. Ge dem inte i modersmjölken att det är deras utseende som gör dem älskvärda.


Att vara man är förjävligt för att man förväntas vara hård och aldrig gråta. Att vara kvinna är förjävligt för att man förväntas vara så jävla vacker. Jag vet inte om jag någonsin har träffat på en kvinna med ett avslappnat förhållande till sitt eget utseende. Det tar sig bara lite olika uttryck. Vissa går upp klockan fem på morgonen för att kunna lägga en timma på smink. Vidare finns det en uppsjö av härliga ätstörningar som man kan hålla sitt kontrollbehov och sin ångest i schack med. Andra laddar upp selfie efter selfie i sociala medier i hopp om likes som lindrar bekräftelsebehovet. Jag lider också av utseenderelaterade tics, med betoning på lider. Det breda spannet av kommentarer genom åren, positiva som negativa, har gjort slarvsylta av min självkänsla. Jag tänker ofta på allra största allvar: "Som jag ser ut kan ingen ta mig seriöst. Det blir skrattretande."


För i populärkulturen blir kvinnor tvångsmatade med att de som vi ska sympatisera med och se upp till är skönheter. Fula (framför allt tjocka) kvinnor är onda eller komiska. Därför känner jag en enorm befrielsekänsla när jag läser böcker där det ser annorlunda ut.


En av mina absoluta favoritböcker är "Jane Eyre". Jane kan vara en av de mest diskreta romanhjältinnorna som den litterära kanon uppbringat. Hon är småvuxen, inte särskilt charmig och hopplöst alldaglig. Men hon är intelligent och kan ge svar på tal när det gäller. Hon har ett inre känsloliv som är fascinerande och relaterbart. Och vad jag också älskar, vilket egentligen borde bli ett annat blogginlägg, är att kärlekshistorian på intet sätt är sötsliskig. Hennes Mr Rochester är lååångt ifrån perfekt (samtidigt som han inte är rakt igenom diabolisk som t ex Heathcliff i "Svindlande höjder"), men kärleken är äkta. Charlotte Brontë var bra på att skildra den här sortens kvinnokaraktärer, förmodligen för att hon skrev om sig själv. I "Villette" och "The Professor" finner vi samma scenario - ung, alldaglig men skärpt flicka finner kärleken i en vresig äldre man som älskar henne som hon är. (Ja, Charlotte var djupt förälskad i sin belgiske lärare). Summan av kardemumman är i alla fall att det går att finna lycka och tillfredsställelse i det imperfekta. Här ett Jane Eyre-citat:
“Do you think I am an automaton? — a machine without feelings? and can bear to have my morsel of bread snatched from my lips, and my drop of living water dashed from my cup? Do you think, because I am poor, obscure, plain, and little, I am soulless and heartless? You think wrong! — I have as much soul as you — and full as much heart! And if God had gifted me with some beauty and much wealth, I should have made it as hard for you to leave me, as it is now for me to leave you. I am not talking to you now through the medium of custom, conventionalities, nor even of mortal flesh: it is my spirit that addresses your spirit; just as if both had passed through the grave, and we stood at God's feet, equal — as we are!”


En annan bok som jag nyligen läste och blev mycket förtjust i var "Eleanor & Park". Här skildras på ett helt trovärdigt sett hur den lille feminine halvkoreanske Park förälskar sig i den kraftiga, rödhåriga Eleanor med konstiga kläder. Såhär beskriver Park sin Eleanor:
"Eleanor hade rätt. Hon såg aldrig fin ut. Hon såg ut som ett konstverk. Och konst skulle inte vara fin, den skulle väcka känslor".
Eleanor framställs aldrig som skrattretande av författaren trots att hon är mobbad och annorlunda. Hon behöver heller inte transformeras till någon disneyprinsessa för att finna kärleken.


Fler bra exempel har jag svårt att komma på, vilket är tragiskt. Jag kommer dock också att tänka på "Borta med vinden" i sammanhanget. Har i ett tidigare blogginlägg haft med detta citat:
"Scarlett O'Hara var inte vacker. Men det var en sak, som människor inte märkte, när de väl en gång fångats av henens tjuskraft, så som nu tvillingarna Tarleton. Hennes ansikte var en alltför skrap blandning av de förfinade drag som hon ärvt av sin aristokratiska, franskfödda mor nerifrån kustlandet och av hennes frodiga irländska fars kraftfulla fysionomi. Men det var ett intressant ansikte, med spetsig haka och bred käke."


 Scarlett är inte klockren då mycket fokus läggs på hennes fysiska charm i boken.(Det är också väldigt svårt att inte tänka på filmens undersköna Vivien Leigh). Samtidigt handlar hennes utstrålning mycket om skarpsinne och manipulativt geni. Vad som är skönt kan vara minst sagt komplicerat - och jag gillar när saker kompliceras. Fysionomi är någonstans alltid ett resultat av både kropp och själ.


Kan även tipsa om denna artikel i DN: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/lotta-olsson-tipsar-om-nio-nya-relationsromaner/

Motsägelsefullhet och melodramatik

Det blir ännu ett egocentriskt inlägg i väntan på att jag ska läsa ut Ajvide Lindqvists "X".


Jag har en tendens att bli obekvämt självutlämnande. Det är lite som dödsdrift antar jag: ett inre, destruktivt behov. Att vilja och inte vilja simultant. Det finns enormt mycket som är motsägelsefullt med mig, inte bara att jag är exhibitionistisk och introvert på samma gång. Motsägelsefullhet är ett av få karaktärsdrag som jag med säkerhet kan säga finns hos mig själv.


Jag tror att man kan se varje egenskap som en ring. Någonstans i den här ringen möts raka motsatser; ringens beskaffenhet som något cirkelformat gör detta nödvändigt. Två extremer står varandra närmast. Om man råkar ha en personlighet som i mångt och mycket befinner sig i just det här området av ringen blir man oundvikligen också melodramatisk.


Melodramatisk är därför också ett adjektiv som jag nog vågar använda på mig själv. Det har en negativ klang, men det är i alla fall sant. Jag har lätt för att pendla mellan salighet och helveteskänslor. Men det melodramatiska har förstås också en motsats: det avtrubbade. När man har förmågan att känna så mycket för så lite blir man, ursäkta liknelsen, som ett omskuret ollon. Förhårdnader uppstår. Jag antar att detta är anledningen till att min kulturella smak kan vara lite rå och hård, och att jag ibland verkar bedrägligt lugn och oberörd.


Egentligen hade jag inte tänkt att filosofera utan skriva om poesi. Hur är detta då relaterat till det andra? Jo, dikter är både självutlämnande och melodramatiska, i alla fall när jag skriver dem. Egentligen vill jag skriva prosa, men har allt mer funnit att poesins snabba tillfredsställelse passar mig ganska bra. Jag har haft några korta poesiperioder i mitt liv, i tidiga tonåren då jag hängde på någon sida som jag tror hette sockerdricka.nu eller liknande, uppenbarligen i sena tonåren eftersom det ligger en obskyr dikt som bokmärke i Krig & Fred (tror jag började läsa den när jag var 18? Fuck, det är 8 år sedan...) och när jag som 19-åring var med i en poesicirkel på Göteborgs stadsbibliotek. Och så nu. Välkommen till ett smakprov av mitt poetiska kosmos, här ett gäng odaterade dikter:


Centrala begrepp


Förälskelsen är suicidets syster
Du förlorar dig själv för egen hand
Blodröda rosor och likblek lyster
Kropp och själ i lynnets ledband
Sjukligt salig och dödligt dyster
Det är hjärtats digra kallbrand


Kärleken är en livstidsdom
Outplånliga ärr på jungfrulig hy
Som herpes i ide eller blom
Som chemtrails i en rosig sky
Trohet gör dig inte from
Du bygger ditt liv på ett gungfly


Döden är en livsförsäkring
En smutsig, infekterad snuttefilt
Evighetens flyktiga hägring
En kosmisk trasa för livet du spillt
Livet bär dödens vigselring
Älskande dömda att leva åtskilt


I det vilda


Lyckans dagslända leker i gryningen
Eller skymningen?
Lika barn leka bäst
Lyckan bor i skrattgropars skrymslen
Lyckan bor i skötets grotta
Det brinner en lägereld
Jag håller vakt i mörkret
Nattens varelser i skogen
Änglar och demoner i älskogen
Låt orgasmens dödsryckningar
Skrämma oknytt och keruber


Jag


Mina ord är som myggen
Över den stilla sommarsjön
En svensk sommar
Kall och kort


Mitt ansikte är som bytet i drivan
Fällt av vargen om vintern
Aptitligt för rovdjuret
Rött på vitt


Mitt liv är som horan på gatan
I fuskpäls om natten
Snabba kickar, djupa ärr
Hårt mot hårt


Och där insåg jag att jag börjar jobba igen i morgon och behöver förbereda inför det.




  

Jag är ingen god granne





Ursprungstanken var att det här skulle bli ett inlägg om musiken i litteraturen och litteraturen i musiken med tanke på alla Depeche Mode- och Morrissey-referenser i Ajvide Lindqvists universum (som jag spenderar en del tid i just nu) och faktumet att min favoritlåt för närvarande är Kate Bushs "Wuthering Heights". Igår kväll satt jag på min kammare och övade på att sjunga den tills rösten strejkade. Falsettsång är ju tyvärr inte min styrka.

Men det ena leder till det andra. Mystiskt nog återfann jag igår också USB-kabeln till min lilla ljudinspelare. Det är en liten pryl som brukar åka fram när min äkta man har nattjour. (Därav inläggets namn. Det kan nog bli lite högljutt på de sena timmarna.)Detta fynd ledde till att jag kunde koppla inspelaren till datorn för första gången på länge och lyssna igenom vad jag spelat in sedan förra våren. Och för all del att radera det som inte var lyssningsbart. Har nu prydligt namngett det inspelade som blev kvar: A Night Like This - The Cure, Because the Night + Gloria - Patti Smith, Bigmouth - The Smiths (eller bara Morrissey? har lite svårt att hålla isär), Dominion/Mother Russia - Sisters of Mercy, Don't You - Simple Minds, Head Like a Hole - NIN och Love Will Tear Us Apart - Joy Division. Det är låtar som jag i olika utsträckning tycker om och som jag har hittat någon form av instrumental eller nästan instrumental version av. För det är roligare än a cappella.

Och så "Cat People" av David Bowie. Filmen ska vara pervers och dålig har jag hört, men låten är bra. Tänkte ladda upp den inspelningen här. Då märkte jag att det inte verkar gå att ladda upp rena ljudfiler, men skam den som ger sig... Spelade in en "fin" video och synkroniserade med originalljudinspelningen något så när. Mimandet är också något så när, haha! (Håller tummarna för att det överhuvudtaget går att visa, för bloggen ville inte riktigt ta emot en så stor fil).        

 

Varför sjunger jag bort så mycket av min dyrbara tid? Det är väl ett uttryckssätt bland andra, antar jag. Att skriva är det jag gillar och behöver mest, men på andra plats kommer sången. Jag minns när jag upptäckte sången. Jag var 12-13 och var kär i Gwen Stefani. Jag ville låta precis som hon. Så jag spelade "Bathwater" och annat gång på gång och försökte härma hennes röst. För att kunna jämföra var jag ju tvungen att spela in, vilket jag väl gjorde på mobilen.

När man sjunger kan man inte tänka på något annat. Det kräver total fokus. Dessutom måste man ge utlopp för en massa känslor för att det ska låta hyfsat. Därför är sång en bra terapiform för någon som tenderar att tänka för mycket och på fel saker.

Varför raderar jag aldrig den här bloggen?

Det är februari och i vanlig ordning när året är nytt väcks något till liv i mig som vill bokblogga. Så också 2018. Denna gång frångår jag alla mina tidigare bokbloggarprinciper, jag vet tusan inte ens vad jag tänker skriva om.


Fast jag har skrivit en liten lista med litterära ämnen som jag förmodligen skulle vilja blogga om:
- John Ajvide Lindqvist
- Skolan och litteraturen
- Paranoia
- Musiken och litteraturen
- Drömmen om författande
- Fixering vid personer i litteraturen kontra verkligheten
- Goodreads
- Böcker som förändrat ens syn på livet
- Vilken litterär epok/genre tillhör jag i själen?
- Litterära kärlekshistorier
- Att dö ung
- Kvinnliga romankaraktärers skönhet


Tja, man får väl se om något av detta dyker upp i framtiden.

Jag & aktuella läsprojektet

Feel free att lämna en kommentar om vad du eventuellt skulle vilja läsa om ifall att någon mot förmodan har hittat hit och har förtroende för mitt bloggande efter all oregelbundenhet.