Kära Beatrice,
Den här boken tog mig lång tid att läsa, och ytterligare en vecka innan jag orkade skriva om den.
20.Läs en bok av en författare med initialerna M.M. "Borta med vinden" av Margaret Mitchell
En kort sammanfattning av boken: Denna otroligt feta bok på över tusen sidor handlar om sydstatsskönheten Scarlett och hennes dramatiska liv under lite mer än ett decennium. (De flesta lär ha sett filmen, så även jag för länge sedan, men också den var mycket lång och jag måste ha nickat till några gånger. Mycket mindes jag inte alls och det var således nytt.) I början är Scarlett en bortskämd, firad 16-åring med ett bekymmer i livet: hur hon ska få grannpojken Ashley att fria till henne på grannfamiljens nära förestående barbecue.(Här dyker också den ökände Rhett Butler upp för första gången) Det går inte vägen, hon gifter sig som en hämndaktion med en annan, amerikanska inbördeskriget bryter ut och snart är hon änka. Sedan följer elände, elände, elände och kamp, kamp, kamp. Och trånande efter Ashley och sexuellt laddade gräl med Rhett som ju förstås är hennes sanne själsfrände. Det händer en himla massa mer givetvis i denna omfångsrika bok, men detta tär essensen. Det snopna, tragiska slutet däremot ska icke avslöjas här.
Positivt:
+ Boken är lite allmänbildande. Jag lär mig en aning amerikansk geografi och historia, vilket är en stor lucka i mitt vetande.
+ Boken lyckas med att skapa en värld med levande karaktärer, och de är många. Annars hade jag inte blivit så känslomässigt involverad som jag när jag läst ut boken måste erkänna mig ha blivit.
+ Boken tvingar en att (på sätt och vis) förstå perspektiv som man annars kanske inte närmat sig.
Negativt:
- För mig var detta negativt, men
egentligen tyder det kanske på ett slags briljans hos boken: jag mådde
så jävla dåligt av denna läsning. På något sätt blev det för mycket för
mig att dels äcklas av och förakta Scarlett som är egoismen och
självkärleken personifierad och samtidigt identifiera mig med henne och
lida av alla hennes motgångar. Jag blev illa berörd in i själen, fånigt
nog. Dagarna efter att ha läst ut boken var jag en klängig och
bekräftelsesökande individ och kände mig obehaglig till mods.
- Rasismen genomsyrar boken. Som ett tidsdokument är det intressant, men också detta gör romanen svår att verkligen tycka om. Man läser ju inte ur "de godas perspektiv", även om det framställs så. Författarinnan tycks på allvar anse att Ku Klux Klan var något rättfärdigt.(Boken är för övrigt skriven på 30-talet, men utspelar sig alltså på 1800-talet)
- Den är för lång, liksom de flesta långa böcker.
Favoritkaraktär:
Det finns ingen karaktär som jag rakt igenom tycker om. Spontant kommer jag att tänka på Ashleys hustru Melanie som av Rhett beskrivs som "den enda uppriktigt goda människa jag träffat". Jag håller inte med honom; hon är mycket inskränkt och en smula blodtörstig. (Givetvis också fullblodsrasist.) Vad som är sant är dock att hon har väldigt lätt att älska och i grund och botten är empatisk och fin, även om hon är starkt färgad av samhället hon lever i. Kort och gott är hon Scarletts motsats och det gör henne väldigt lockande att tycka om.
Favoritcitat:
"Scarlett O'Hara var inte vacker. Men det var en sak, som människor inte märkte, när de väl en gång fångats av hennes tjuskraft, så som nu tvillingarna Tarleton. Hennes ansikte var en alltför skarp blandning av de förfinade drag hon ärvt av sin aristokratiska, franskfödda mor nerifrån kustlandet och av hennes frodiga irländska fars kraftfulla fysionomi. Men det var ett intressant ansikte, med spetsig haka och bred käke."
Det här är den för mig tämligen förföriska inledningen. Jag går i gång mycket på omsorgsfulla personbeskrivningar.(Som sedan fortsätter, men som jag valde att kapa när de var som bäst).
Bryderier:
Summan av kardemumman: jag skulle tro att det här är en väldigt bra roman egentligen, men den gjorde mig så känslomässigt illa!
Din Sanna.
