Den proximala läsutvecklingszonen

Jag tjänar alltså mitt levebröd som gymnasielärare. Vill inte påstå att det är det jag är bäst på. Skriver detta inlägg i ett desperat försök att komma undan jobb men ser det ändå som ett slags framgång att jag startat jobbdatorn. Och som en liten övergång till det jobb jag strax ska ägna mig åt tänkte jag introducera en liten litterär teori som jag med min pedagogiska bakgrund väljer att kalla "den proximala läsutvecklingszonen".


De flesta kanske ändå känner till Vygotskij? Ryssen som menade på att lärande sker när en något mer begåvad kamrat undervisar en på en nivå som ligger strax över ens eget vetande. Nivån får inte ligga för högt, för då är stoffet ogripbart, men inte heller för lågt, eftersom det inte är stimulerande. Den perfekta nivån kallas för den proximala utvecklingszonen.


Vilket antytts i tidigare inlägg så känner jag motvillig frustration när jag inte tycker om sådant som i gängse mening är genialt. Jag försöker ständigt hitta förklaringar till varför jag inte tycker om verken utan att behöva konstatera mig vara klent begåvad.


När jag läste min förrförra bok, "Svält" av Knut Hamsun, uppstod den här proximitetsteorin. (Eller, egentligen uppstod den redan när jag läste Camus "Främlingen" för några år sedan.) Här uppstod en situation där min brist på hänförelse inte berodde på att jag inte förstod eller kunde relatera till det jag läste. Det var snarare så att jag i för hög utsträckning kände att jag läste om tankar jag tänkt eller känslor jag känt tills jag letts dem. Missförstå mig rätt: Det är snuskigt skönt att känna igen sig i fiktion MEN för att det ska bli intressant på riktigt måste det tillföra en ny insikt, något som man kan applicera på sitt liv och på så sätt även där komma vidare. Nu när jag läste "Svält" tänkte jag: "jaha, jag vet att man blir irrationell och lynnig av ligga utblottad och utmattad som en luffare framför Maslows behovstrappa - men vad fan ska jag göra åt det då?"Språket var i och för sig vackert, men det var nog den enda behållningen.

Självklart, innan någon anklagar mig för hybris, inträffar även det motsatta ibland: att det jag läser ligger alltför långt utanför mina referensramar och mitt vetande. "Bergtagen" av Thomas Mann, som ju anses vara ett sådant fulländat mästerverk, läste jag när jag var 20-21 någonting och fick plåga mig igenom. Jag tyckte att hela boken vara högdraget ordbajs. Så är det förmodligen inte, utan mina kunskaper i europeisk 1900-talshistoria, politik, filosofi och religion räckte nog helt enkelt inte till för att göra boken intressant. (Till det hör också att man bör vara rätt säker på sin franska för att inte drunkna i bokens frankofona partier).


Varje människa går omkring med bakgrund och erfarenheter som utgör en litterär nyckel. Den utmejslas och blir mer förfinad  med åren, men kommer givetvis aldrig passa varenda litterärt lås (läs: litterärt verk), hur fin mekaniken i det där låset än må vara.


(Misstänker att det här kan appliceras på alla möjliga företeelser i livet: annan konst naturligtvis, men troligtvis också andra människor i våra möten med dem).

A diary note a day keeps the shrink away?

Dags att bli osmakligt distanslös igen! Jag får skylla det på att jag är 90-talist eller något, uppfödd på devisen "jag delar det online, alltså finns jag". (Åtminstone tänker jag inte dela det här på Facebook. Det är ganska fascinerande vad det skiljer i visningar om jag gör eller inte gör det. Odelade inlägg får inte fler visningar än jag kan räkna på mina båda händer. Facebookinlägg får... bortåt tio gånger så många. Jag undrar verkligen vilka dessa människor är, haha).

Men mesta tiden är jag faktiskt en bakåtsträvande analog varelse. Jag är nämligen fullkomligt beroende av att skriva dagböcker. Behöver dagbokssidor som andra behöver dasspapper! Jag har dagböcker från typ 6 års ålder till nutid. Jag hoppas att jag inte dör plötsligt så att jag har möjlighet att bränna skiten innan jag går hän. Det här är inget någon annan än jag ska eller bör läsa egentligen, förutom bitvis kanske. Tänkte ge lite insyn här i alla fall. Försöker förstå mig själv genom att rota i gamla minnen och därför har jag skummat igenom framför allt de senaste 8 åren på sistone. Så, om ni märker att jag minns skumma detaljer som jag inte borde minnas - det kan mycket väl bero på att jag skrivit ned dem. (Tänker inte underlätta genom att transkribera. Varsågod och klicka på bilderna för att göra dem större). 

Hehe, apropå det där med motsägelsefullhet: det är lite lustigt det där med min förkärlek för gulligull som jag använder till att fylla med ett ofta ganska mörkt innehåll. Den kombon blir mer bisarr ju äldre jag blir. 

14/4-10. Sengymnasial identitetsångest. Vem fan är jag och varför kan jag inte vara så snuskintellektuell att jag förstår mig på alla djupa filmer? Hur kan man bortförklara detta?

5/10-12. Ångest över att snart fylla 21. Har haft galen ångest över tid och åldrande sedan 15-16 års ålder. Jag hade väl helst förblivit 14 för evigt. Minns så tydligt känslan av att rulla av och an i sängen och inte kunna sova för att man inte vill bli 16, för att allt är för sent då. Har nog mindre ångest över att vara 26. Har sett mig som förlorad så pass länge nu att jag väl börjar vänja mig, haha.



 26/7-13. Fan, tycker att det här var lite poetiskt ändå: "...jag tänker i metaforer kring att det är just utför som är det roliga vad gäller skidåkning, karuseller och vattenrutschbanor och försöker applicera det på livet." Bör alltså tolkas som: även om allt ser ut att gå åt helvete kan man ha kul.

P.S. Jag är inte alltigenom pessimistisk och negativ. Det finns mer gladlynta passager också, men... de är inte lika intressanta helt enkelt. D.S.

Kazuo Ishiguro

Jag är lite rädd för att kalla något för min favorit-någonting. Det tycks medföra förväntningar på att man ska vara någon sorts expert på boken, filmen, bandet, personen - vad det nu handlar om. För mig handlar favoritskap bara om en känsla, en upplevelse. Inte så bara förresten! Men jag har svårt för det där dyrkandet runt omkring.


Jag vill trots allt nu lägga till Kazuo Ishiguro till min nätta lista med författare som jag fördjupat mig en aning i och känner ett förtroende för som duger till att upphöja till favoritskap.




Läste i början av 2017 "Begravd jätte" innan Nobel-hypen satte igång och blev förförd av det lågmälda, själfulla berättandet som jag nu vet utmärker författarskapet. Denna roman utspelar sig i 500-talets England där en drakes andedräkt givit människorna glömskans välsignelse tillika förbannelse. Bara genom att glömma kan de en gång stridande folken leva i sämja - men hur ska man undvika att samma misstag inte upprepas när ingen minns vad som hänt? Och kan ett åldrat par säga sig älska varandra när de inte längre kan minnas sitt liv tillsammans? Kan de älska varandra om de börjar minnas alla oförrätter?


En av de första romanerna jag läste i år var "Never let me go". Denna roman kretsar kring ett internat för barnkloner, ett slags mänskligt boskap på ett alternativt 90-tal, vars enda syfte i livet är att säkerställa tillgången på organ för donationer. Bokens ungdomar ifrågasätter inte ändamålet med sina inskränkta liv, utan drömmer endast om ryktena om att den äkta kärleken ska kunna ge dem ett uppskov att leva lite längre än de maximalt trettio år som är vanliga. Vad accepterar vi i våra egna liv som egentligen är absurt? Vilka är vår verklighets mänskliga boskap?


Under min Danmarksvistelse, på tåget mellan Louisiana och Köpenhamn, läste jag så nu också ut "Återstoden av dagen". Jag grät så när jag såg filmen och där på tåget grät jag lite, lite till även fast jag gjorde mitt bästa för att stå emot. Denna Ishiguros mest kända (?) roman handlar alltså om den perfekte butlern Stevens som ägnat sitt liv åt att bemästra yrket in absurdum och näst intill kvävt sitt privata jag till döds. Han ser det som en triumf att förbli oberörd och i tjänst när hans far dör, eller när hans livs kärlek meddelar att hon ska gifta sig med en annan. Sent i livet inser han dock vad han kunde ha fått om han hade handlat annorlunda. Han inser också att han egentligen inte fattat några egna val alls, utan snarare varit en medlöpare i andras (Lord Darlingtons) felaktiga val, vilket är ännu värre. Stevens ägnar många tankar åt vad värdighet är i boken. Jag uppfattar honom som värdig när han trots allt inte bryter ihop inför sin sena insikt, utan fortsätter sitt liv, och sätter upp nya mål. Jag tycker egentligen att det är upplyftande, för livet är alltid misslyckat i någon mån, och det är hur vi hanterar framtiden som avgör om vi är tragiska eller inte. Samtidigt gör berättelsen mig lamslående ledsen.





I Köpenhamn.

Jag tycker att de här böckerna har en storhet då de trots sin skenbara enkelhet i språk och utförande är så mångbottnade. Samtliga böcker har både ett makro- och ett mikroperspektiv: Ishiguro skriver både om civilisationen och människan i sina verk. Jag vet att "Begravd jätte" är inspirerad av länder härjade av inbördeskrig och är en metafor för hur människor hanterar att gå vidare när ens grannar varit ens fiender. Jag har inte läst om bakgrunden till "Never let me go" men boken får mig att tänka samhällskritik på många plan: allt från det mest uppenbara, kloning, till köttindustrin och klassamhället. I "Återstoden av dagen" finns nazismen hela tiden i bakgrunden, och den företeelsen i relation till val och icke-val. Utmärkta, outtömliga bokcirkelsböcker! I ett mikroperspektiv finns det mycket kärlek och relationer i de här böckerna, mycket att känna igen sig i; det förblir alltid mycket mänskligt.