Motsägelsefullhet och melodramatik

Det blir ännu ett egocentriskt inlägg i väntan på att jag ska läsa ut Ajvide Lindqvists "X".


Jag har en tendens att bli obekvämt självutlämnande. Det är lite som dödsdrift antar jag: ett inre, destruktivt behov. Att vilja och inte vilja simultant. Det finns enormt mycket som är motsägelsefullt med mig, inte bara att jag är exhibitionistisk och introvert på samma gång. Motsägelsefullhet är ett av få karaktärsdrag som jag med säkerhet kan säga finns hos mig själv.


Jag tror att man kan se varje egenskap som en ring. Någonstans i den här ringen möts raka motsatser; ringens beskaffenhet som något cirkelformat gör detta nödvändigt. Två extremer står varandra närmast. Om man råkar ha en personlighet som i mångt och mycket befinner sig i just det här området av ringen blir man oundvikligen också melodramatisk.


Melodramatisk är därför också ett adjektiv som jag nog vågar använda på mig själv. Det har en negativ klang, men det är i alla fall sant. Jag har lätt för att pendla mellan salighet och helveteskänslor. Men det melodramatiska har förstås också en motsats: det avtrubbade. När man har förmågan att känna så mycket för så lite blir man, ursäkta liknelsen, som ett omskuret ollon. Förhårdnader uppstår. Jag antar att detta är anledningen till att min kulturella smak kan vara lite rå och hård, och att jag ibland verkar bedrägligt lugn och oberörd.


Egentligen hade jag inte tänkt att filosofera utan skriva om poesi. Hur är detta då relaterat till det andra? Jo, dikter är både självutlämnande och melodramatiska, i alla fall när jag skriver dem. Egentligen vill jag skriva prosa, men har allt mer funnit att poesins snabba tillfredsställelse passar mig ganska bra. Jag har haft några korta poesiperioder i mitt liv, i tidiga tonåren då jag hängde på någon sida som jag tror hette sockerdricka.nu eller liknande, uppenbarligen i sena tonåren eftersom det ligger en obskyr dikt som bokmärke i Krig & Fred (tror jag började läsa den när jag var 18? Fuck, det är 8 år sedan...) och när jag som 19-åring var med i en poesicirkel på Göteborgs stadsbibliotek. Och så nu. Välkommen till ett smakprov av mitt poetiska kosmos, här ett gäng odaterade dikter:


Centrala begrepp


Förälskelsen är suicidets syster
Du förlorar dig själv för egen hand
Blodröda rosor och likblek lyster
Kropp och själ i lynnets ledband
Sjukligt salig och dödligt dyster
Det är hjärtats digra kallbrand


Kärleken är en livstidsdom
Outplånliga ärr på jungfrulig hy
Som herpes i ide eller blom
Som chemtrails i en rosig sky
Trohet gör dig inte from
Du bygger ditt liv på ett gungfly


Döden är en livsförsäkring
En smutsig, infekterad snuttefilt
Evighetens flyktiga hägring
En kosmisk trasa för livet du spillt
Livet bär dödens vigselring
Älskande dömda att leva åtskilt


I det vilda


Lyckans dagslända leker i gryningen
Eller skymningen?
Lika barn leka bäst
Lyckan bor i skrattgropars skrymslen
Lyckan bor i skötets grotta
Det brinner en lägereld
Jag håller vakt i mörkret
Nattens varelser i skogen
Änglar och demoner i älskogen
Låt orgasmens dödsryckningar
Skrämma oknytt och keruber


Jag


Mina ord är som myggen
Över den stilla sommarsjön
En svensk sommar
Kall och kort


Mitt ansikte är som bytet i drivan
Fällt av vargen om vintern
Aptitligt för rovdjuret
Rött på vitt


Mitt liv är som horan på gatan
I fuskpäls om natten
Snabba kickar, djupa ärr
Hårt mot hårt


Och där insåg jag att jag börjar jobba igen i morgon och behöver förbereda inför det.