Kazuo Ishiguro

Jag är lite rädd för att kalla något för min favorit-någonting. Det tycks medföra förväntningar på att man ska vara någon sorts expert på boken, filmen, bandet, personen - vad det nu handlar om. För mig handlar favoritskap bara om en känsla, en upplevelse. Inte så bara förresten! Men jag har svårt för det där dyrkandet runt omkring.


Jag vill trots allt nu lägga till Kazuo Ishiguro till min nätta lista med författare som jag fördjupat mig en aning i och känner ett förtroende för som duger till att upphöja till favoritskap.




Läste i början av 2017 "Begravd jätte" innan Nobel-hypen satte igång och blev förförd av det lågmälda, själfulla berättandet som jag nu vet utmärker författarskapet. Denna roman utspelar sig i 500-talets England där en drakes andedräkt givit människorna glömskans välsignelse tillika förbannelse. Bara genom att glömma kan de en gång stridande folken leva i sämja - men hur ska man undvika att samma misstag inte upprepas när ingen minns vad som hänt? Och kan ett åldrat par säga sig älska varandra när de inte längre kan minnas sitt liv tillsammans? Kan de älska varandra om de börjar minnas alla oförrätter?


En av de första romanerna jag läste i år var "Never let me go". Denna roman kretsar kring ett internat för barnkloner, ett slags mänskligt boskap på ett alternativt 90-tal, vars enda syfte i livet är att säkerställa tillgången på organ för donationer. Bokens ungdomar ifrågasätter inte ändamålet med sina inskränkta liv, utan drömmer endast om ryktena om att den äkta kärleken ska kunna ge dem ett uppskov att leva lite längre än de maximalt trettio år som är vanliga. Vad accepterar vi i våra egna liv som egentligen är absurt? Vilka är vår verklighets mänskliga boskap?


Under min Danmarksvistelse, på tåget mellan Louisiana och Köpenhamn, läste jag så nu också ut "Återstoden av dagen". Jag grät så när jag såg filmen och där på tåget grät jag lite, lite till även fast jag gjorde mitt bästa för att stå emot. Denna Ishiguros mest kända (?) roman handlar alltså om den perfekte butlern Stevens som ägnat sitt liv åt att bemästra yrket in absurdum och näst intill kvävt sitt privata jag till döds. Han ser det som en triumf att förbli oberörd och i tjänst när hans far dör, eller när hans livs kärlek meddelar att hon ska gifta sig med en annan. Sent i livet inser han dock vad han kunde ha fått om han hade handlat annorlunda. Han inser också att han egentligen inte fattat några egna val alls, utan snarare varit en medlöpare i andras (Lord Darlingtons) felaktiga val, vilket är ännu värre. Stevens ägnar många tankar åt vad värdighet är i boken. Jag uppfattar honom som värdig när han trots allt inte bryter ihop inför sin sena insikt, utan fortsätter sitt liv, och sätter upp nya mål. Jag tycker egentligen att det är upplyftande, för livet är alltid misslyckat i någon mån, och det är hur vi hanterar framtiden som avgör om vi är tragiska eller inte. Samtidigt gör berättelsen mig lamslående ledsen.





I Köpenhamn.

Jag tycker att de här böckerna har en storhet då de trots sin skenbara enkelhet i språk och utförande är så mångbottnade. Samtliga böcker har både ett makro- och ett mikroperspektiv: Ishiguro skriver både om civilisationen och människan i sina verk. Jag vet att "Begravd jätte" är inspirerad av länder härjade av inbördeskrig och är en metafor för hur människor hanterar att gå vidare när ens grannar varit ens fiender. Jag har inte läst om bakgrunden till "Never let me go" men boken får mig att tänka samhällskritik på många plan: allt från det mest uppenbara, kloning, till köttindustrin och klassamhället. I "Återstoden av dagen" finns nazismen hela tiden i bakgrunden, och den företeelsen i relation till val och icke-val. Utmärkta, outtömliga bokcirkelsböcker! I ett mikroperspektiv finns det mycket kärlek och relationer i de här böckerna, mycket att känna igen sig i; det förblir alltid mycket mänskligt.