Den proximala läsutvecklingszonen

Jag tjänar alltså mitt levebröd som gymnasielärare. Vill inte påstå att det är det jag är bäst på. Skriver detta inlägg i ett desperat försök att komma undan jobb men ser det ändå som ett slags framgång att jag startat jobbdatorn. Och som en liten övergång till det jobb jag strax ska ägna mig åt tänkte jag introducera en liten litterär teori som jag med min pedagogiska bakgrund väljer att kalla "den proximala läsutvecklingszonen".


De flesta kanske ändå känner till Vygotskij? Ryssen som menade på att lärande sker när en något mer begåvad kamrat undervisar en på en nivå som ligger strax över ens eget vetande. Nivån får inte ligga för högt, för då är stoffet ogripbart, men inte heller för lågt, eftersom det inte är stimulerande. Den perfekta nivån kallas för den proximala utvecklingszonen.


Vilket antytts i tidigare inlägg så känner jag motvillig frustration när jag inte tycker om sådant som i gängse mening är genialt. Jag försöker ständigt hitta förklaringar till varför jag inte tycker om verken utan att behöva konstatera mig vara klent begåvad.


När jag läste min förrförra bok, "Svält" av Knut Hamsun, uppstod den här proximitetsteorin. (Eller, egentligen uppstod den redan när jag läste Camus "Främlingen" för några år sedan.) Här uppstod en situation där min brist på hänförelse inte berodde på att jag inte förstod eller kunde relatera till det jag läste. Det var snarare så att jag i för hög utsträckning kände att jag läste om tankar jag tänkt eller känslor jag känt tills jag letts dem. Missförstå mig rätt: Det är snuskigt skönt att känna igen sig i fiktion MEN för att det ska bli intressant på riktigt måste det tillföra en ny insikt, något som man kan applicera på sitt liv och på så sätt även där komma vidare. Nu när jag läste "Svält" tänkte jag: "jaha, jag vet att man blir irrationell och lynnig av ligga utblottad och utmattad som en luffare framför Maslows behovstrappa - men vad fan ska jag göra åt det då?"Språket var i och för sig vackert, men det var nog den enda behållningen.

Självklart, innan någon anklagar mig för hybris, inträffar även det motsatta ibland: att det jag läser ligger alltför långt utanför mina referensramar och mitt vetande. "Bergtagen" av Thomas Mann, som ju anses vara ett sådant fulländat mästerverk, läste jag när jag var 20-21 någonting och fick plåga mig igenom. Jag tyckte att hela boken vara högdraget ordbajs. Så är det förmodligen inte, utan mina kunskaper i europeisk 1900-talshistoria, politik, filosofi och religion räckte nog helt enkelt inte till för att göra boken intressant. (Till det hör också att man bör vara rätt säker på sin franska för att inte drunkna i bokens frankofona partier).


Varje människa går omkring med bakgrund och erfarenheter som utgör en litterär nyckel. Den utmejslas och blir mer förfinad  med åren, men kommer givetvis aldrig passa varenda litterärt lås (läs: litterärt verk), hur fin mekaniken i det där låset än må vara.


(Misstänker att det här kan appliceras på alla möjliga företeelser i livet: annan konst naturligtvis, men troligtvis också andra människor i våra möten med dem).