Bokutmaning 2015 - Läs en bok med ett pronomen i titeln

Kära Beatrice,

Här kommer en bok som är mycket olik den föregående.

20.Läs en bok med ett pronomen i titeln. "Mitt grymma öde" av Carl-Michael Edenborg

Jag har en del erfarenhet av Edenborg sedan tidigare, dels under pseudonymen Gunnar Blå (snusk!) och som översättare av den ökände Sacher-Masochs "Venus i päls" (också snusk, förstås). Jag var alltså förberedd på vad som väntade mig och har sedan innan fått smak på Edenborgs förlag Vertigo och dess fokus på snuskäckel i vackert format. 


En kort sammanfattning av boken: Detta är en fiktiv skildring av den historiske kompositören Händels liv. Händel är ett svin, kort sagt, och verkar vara född ett sådant. Visserligen utsätts den unge Händel för diverse trauman, inte minst våldtäkter till höger och vänster, men detta är för honom mest en inspirationskälla till det gudomliga skapandet. Förutom av musik fylls Händels huvud annars nästan bara av kastratsångare, "änglarna". Den enda människa han älskar i sitt liv är den pojke, Domenico, vars kastrering han fick bevittna i sin ungdom. Därefter bär Händel med sig Domenicos russinartade testiklar i ett etui vid bröstet. Han tar fram dem ibland när han vill ha inspiration och tröst. Tja. Detta är kanske är allt man behöver veta till en början. 

Positivt:
+ Herr Edenborg skriver äckligt bra. Det är vackert.
+ För att vidareutveckla det är det inte bara prosan som är snygg. Det är snyggt att blanda bestialiskt innehåll med stora känslor och poesi. Kontraster går alltid hem.
+ Detta är definitivt en historia som jag inte läst innan. 

Negativt:
- Vi får ingen vidare karaktärsutveckling i den här boken, förutom att Händel blir en aning grymmare och mer besatt eftersom. Det finns dock ingen större dramaturgisk tillfredsställelse i det; berättelsen befinner sig rakt igenom på ungefär samma känslomässiga nivå. En höjdpunkt skulle väl vara när Händel får smaka lite på sin Domenico, men förhållandevis tar detta upp för lite plats.
- Boken hade vunnit i känslomässighet om Händel hade känts som en mer trovärdig karaktär. Han fyller sitt syfte som äckelfascinerande och ibland till och med komisk, men hans känsloregister verkar inte vara särskilt sofistikerat. Det är hat, det är besatthet, det är likgiltighet och det finns inga mellanting. Man tycker sig läsa om en smålustig karikatyr. Det blir alltid mycket intressantare när man bjuds in till att uppfatta den monstruöse som mänsklig och således luras att identifiera sig med honom. Edenborg vill gärna uppnå detta tror jag, men lyckas inte riktigt.

Nu ser det ut som det negativa överväger, men jag tycker ändå att detta är en roman över genomsnittet.

Favoritkaraktär: Jag känner mest sympati för de starka kvinnor som glimtar till i boken: de operasångerskor som inte låter sig kuvas av Händels starka kvinnohat utan ger igen med samma medicin och får respekt.

Favoritcitat: "Flickan tryckte ihop brösten med händerna, då såg de ut som ett par skinkor. Jag föreställde mig att det snart skulle klämmas fram något vederstyggligt ur dem."

Om hur Händel som yngling "nästan våldtas" av en ung piga i hushållet. Ett bra exempel på många av bokens kärnteman: sexuella trakasserier, kvinnoförakt, snygg prosa och snusk som man grymtar och fnissar åt.

"Om någon hade frågat, verkligen frågat varför jag tyckte om musiken skulle jag på den tiden inte ha kunnat svara. För att få ett svar borde frågan ha ställts direkt till mina inälvor."

Måste bifoga ett citat till. Egentligen föredrar jag ju det rent poetiska. 

Bryderier: Sannolikt hade jag blivit mer fängslad av romanen om jag hade ett uns av intresse för och kännedom om Händel och gammal barock operamusik. Jag är hur som helst sugen på att någon gång i framtiden läsa Edenborgs "Alkemistens dotter" och se vad han kokat ihop där.
  
Din Sanna.