Litterär summering av 2018

Enligt Goodreads, och det kan hända att jag bläddrat i någon diktsamling som fallit utanför radarn där, läste jag 55 litterära verk under 2018: en allsköns blandning av skönlitteratur, facklitteratur och lyrik. En del av denna skönlitteratur är noveller, då jag liksom många fallit för Novellix-trenden. Det känns lite fuskigt att ett novellhäfte räknas i lika hög grad som en hel roman. Men men. Vad det gäller facklitteratur så förvånas jag över att så många av titlarna kan räknas som det. Jag trodde inte jag läste facklitteratur. Kanske för att jag tänker mer hårda fakta när jag tänker icke-skönlitteratur, och det facklitterära jag plöjer hör nästan uteslutande till de lite flummigare områdena psykologi, filosofi och litteraturvetenskap. (Känner att mitt bildningsrelaterade mindervärdeskomplex kryper sig på här, bäst att skynda vidare).

Min mest nytagna litterära bild: ser svår ut tillsammans med Stagnelius på tåget.

Som jag och min bloggande soul sister Sofia ett flertal gånger i litterära diskussioner fått konstatera är det jävligt svårt att hålla på och betygsätta och rangordna böcker. En läsupplevelse är egentligen för komplex för det. Det beror mycket på, för att citera "Om konsten att läsa och skriva" av Olof Lagercrantz som jag roade mig med för några veckor sedan, att läsaren är lika delaktig i skapandet av en berättelse som författaren:

Om alltså femtio procent av en bok är skriven av läsaren, blir följden att boken blir bättre ju mer begåvad denne läsare är och ju mer kärlek han lägger ned på läsningen. Gud give oss alla, som skriver, goda läsare!

Personligen skulle jag vara försiktigare med så starka ord som "begåvad" och "kärlek" (och för allt i världen hålla "Gud" utanför), utan snarare konstatera att vi alla har olika bagage som gör att vi tolkar och väver berättelser på skilda sätt. Därför kommer det aldrig finnas någon objektiv sanning om vad som är bra och dålig litteratur, bara tendenser.


Kanske just därför är det roligt att ändå försöka skapa topplistor. Jag skapade min 5-i-topp utifrån två parametrar: vad påverkade/vägledde mig mest, och vad tyckte jag var skickligast. Alltså ett mer subjektivt och ett mer objektivt kriterium. Sedan har jag gått på magkänsla. 


1. Edith Södergrans dikter
Det känns inte mer än rätt att det är poesi i topp eftersom just lyrikens självklarhet på mitt nattduksbord är ett nytt fenomen. Den passar så bra för någon med för mycket känslor och för lite ork. Korta, kärnfulla stycken text som sätter ord på det obeskrivliga. Och ingen är så bra som Edith, tycker jag! Den här sparar jag på:


Min framtid
Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga dem upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.


2. Happy, happy: En bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam et al.
Det här är förmodligen inget mästerverk, men det är en samling intressanta vittnesmål och kloka reflektioner kring det här med skilsmässa. Jag sög i mig den som en svamp och den fick mig att alstra mod. Ibland är den bästa läsupplevelsen den som får en att känna sig mindre utomjordisk, mer legitim, t ex att man kan känna såhär:

För verkligheten bortom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen mycket, mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

3. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
Det här var den enda roman som jag gav högsta betyg 2018. Då jag redan bloggat om den ska jag inte tillägga så mycket. Men det jag tänkt mest på såhär i efterhand är ju det här med att hon får en katt och inte någon jävla drömprins i slutet. Jag vill också ha katt!


4. Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Även denna har jag bloggat om, men nu en liten betraktelse om hur en läsupplevelse fortsätter att utvecklas efter att pärmarna stängts. När jag just hade läst klart "Ett litet liv" var jag visserligen tagen och påverkad, men jag såg också lite ned på den eftersom jag tyckte att det blev onödigt melodramatiskt ibland. Man hade klarat sig så bra utan pedofila, sadistiska katolska munkar liksom. Med tiden har det dock bleknat bort men däremot har allt som är klokt och sant i den boken verkligen etsat sig fast i mig. Det är ofta som den dyker upp i mina tankar, mycket mer än föregående bok till exempel. Den här boken är sällsam. Den är skriven med brinnande känsla och uppriktighet på ett sätt jag inte upplevt tidigare.


5. Kärlekens samtal av Roland Barthes
Det här är också en alldeles säregen läsupplevelse. Baserat på Barthes föreläsningsmaterial kring kärleken och litteraturen har den här boken med korta, intensiva texter om kärlekens natur tillkommit. Ibland blir man helt snurrig i huvudet: det är akademiskt, det är lite repetitivt. Men ack så mycket sanning framförd med hjälp av den litterära skatten och anekdoter ur hans eget och vänners liv på utsökt prosa. Jag älskar böcker med många citat att spara på.

Det finns en romantisk målning som visar en anhopning frusna vrakspillror i ett arktiskt ljus. Inte en människa, inte ett föremål kan skådas på denna förödelsens plats, men om jag är offer för kärlekssorg kräver detta tomma rum att jag förflyttar mig dit: jag ser mig själv sitta som en figurin på ett av isblocken, övergiven för evig tid. "Jag fryser", säger den älskande, "vi går tillbaka", men det finns ingen återväg, skeppet är krossat. Den älskande människan känner ett särskilt slags kyla: frusenheten hos ungen (människans, djurets) som behöver modersvärme.

 Det får summera 2018. Jag har förresten redan kanske läst 2019s bästa bok, ett lätt snopet men angenämt faktum. "Väggen" av Marlen Haushofer. Vi får se om andan faller på, för den förtjänar ett eget inlägg.