Årets sista bok

Om jag väl börjat läsa en bok är det mycket osannolikt att jag inte läser ut den. Ibland undrar jag verkligen varför. So many books, so little time - och så lägger jag ibland veckor på böcker som jag tycker hade haft mer funktion som dasspapper. Att jag ändå insisterar tror jag har mycket med min trotsiga sida att göra. Allt ska vara så snabbt, maxat och lättsmält nuförtiden och jag har ingen lust att vara en del av det.


Dessutom finns det böcker som är väldigt mycket uppförsbacke för att sedan belöna med en ljuvlig nedförsbacke framåt slutet. Boken som tycks bli årets sista, "Butcher's crossing" av John Williams, hör till denna kategori.

Jag får tvinga mig själv att läsa om horor som är så kåta på ungpojkar att dessa får ligga gratis, tystlåtna män som rider ut i vildmarken för att hitta sig själva och barbarisk masslakt av vilda djur. Jupp, det här är på sätt och vis den där romanen som det förmodligen finns alldeles för många av: yngling ska bli man och det sparas inte på klyschorna för att den unge Will Andrews ska nå dit. Man får dock känslan från början att det nog kommer gå åt helvete med allt åtminstone rent objektiv sett; frågan är bara vad det är som kommer gå fel. Det tycks inte heller som att denna risk bekymrar Andrews nämnvärt.


Utan att avslöja för mycket genomgår bokens viktigaste karaktärer trauman som bryter ned dem. Trauman handlar om att få vår tillvaro och våra drömmar krossade. Andrews försöker få grepp om vad som kvarstår hos en människa efter katastrofen:


"Det var den där intigheten som McDonald hade talat om i sovbaracken då han stod under fotogenlampan som flimrade svagt i mörkret; det var den blå tomheten i Charley Hoges stirrande blick som han hade sett in i och som han hade försökt berätta om för Francine; det var den föraktfulla min som Schneider hade vänt mot floden strax innan hästhoven släckte uttrycket i hans ansikte; det var det oresonliga och envisa uttrycket i Millers ansikte inför den rasande snöstormen uppe i bergen; det var den ihåliga glansen i Charley Hoges ögon då han vände sig bort från elden för att följa Miller i nattmörkret; det var den öppna förtvivlan som förvred McDonalds ansikte till en ursinnig mask i den vilda jakten på Miller under den förintande branden; det var vad han nu såg i Francines sovande ansikte där det vilade slappt mot kudden."


Hos alla dessa människor är det något som slocknar, för ett utslocknande följer alltid när något stått i brand. Vad Andrews försöker få grepp om är vilka olika uttryck det kan ta. Han observerar galenskap: både riktad inåt och utåt. Han ser bitter resignation och isolering. Men hos honom själv finns ett accepterande lugn. Han kan nu se världen för vad den är, han har insett sin maktlöshet inför livet men väljer ändå att på bokens sista sida rida ut i den och aldrig vända tillbaka.


Självhjälpsböcker är bland det osexigaste jag vet men det ska inte hymlas med att jag använder skönlitteratur på just det sättet. Det känns passande att jag avslutar 2018 med den här boken efter att själv vänt upp och ned på hela min tillvaro. Det är ofta svårt att skilja på resignation och accepterande lugn, men det ena är att låta sig dö mentalt medan det andra är livsbejakande. Den jag identifierar mig med i romanen är ändå Will Andrews. Vilka låga nivåer mitt mående än nått de senaste månaderna har det alltid funnits ett tryggt lugn i vetskapen om att alla illusioner och lögner som byggde den gamla tillvaron är utraderade. Man måste se världen för vad den är för att kunna leva i den. Men inte resignera - inte ge upp. Det är långtifrån alltid angenämt men det lönar sig i slutet; precis som den här boken.