Årets första bok

Jag har apokalypsen i blodet. Jag är den typen som inte alls vore särskilt förvånad om jorden skulle gå under i morgon. Kanske är det därför som jag dras till postapokalyptiska skildringar. Katastrofen har redan skett - så på sätt och vis finns det betydligt mindre att oroa sig för. Världen är folktom och enkel.


"Väggen" av Marlen Haushofer är berättelsen om en 40-årig kvinna som blir vittne till att en oförklarlig vägg uppstår i Alperna där hon vistas på semester i en jaktstuga. Alla djur och människor på andra sidan väggen har förstenats och dött. Eftersom hennes släktingar befinner sig i byn när det händer är hon ensam människa kvar. Till sitt sällskap har hon bara hunden Lo, senare även en namnlös katt och kon Bella samt deras avkomma.

När världen blir liten och tom är det också lätt att sätta den i kontrast till världen som var. "Väggen" är en filosofisk och feministisk pärla. När jag inventerar min förteckning av citat har jag toksvårt att sålla och således får citaten tala mest för sig själva för att inte det här inlägget ska bli oläsligt långt. Det är sällsynt att jag, min bibliofili till trots, hamnar i totalt läsflow. Det händer kanske i genomsnitt en gång om året. Det är en upplevelse då man blir ett med berättelsen - man blir berättaren. Här i min tysta, ensamma etta på eget våningsplan, i min egen lilla rofyllda postapokalyps, fanns goda förutsättningar för att "Väggen" skulle bli en sådan bok för mig. Och jag tror jag har att tacka Haushofer för att jag slutligen fick tummen ur och skaffade min kisse Lily, då även djurskildringarna i den här boken är fantastiska.


Citat 1. Om att gå från förståelse till insikt.

Under den långa vägen tillbaka tänkte jag på mitt tidigare liv och insåg att det hade varit otillfredsställande på alla sätt. Jag hade uppnått få av de saker jag velat, och det jag faktiskt åstadkommit ville jag inte längre ha. Antagligen var det inte annorlunda för mina medmänniskor. Men om just det pratade vi aldrig, medan vi fortfarande pratade. Nu tror jag inte att jag kommer få något mer tillfälle att prata med andra människor om det igen. Så jag kan bara gissa att det var så. På vägen hem till min dal den gången, var jag ännu inte klar över att mitt tidigare liv hade fått ett plötsligt slut, det vill säga jag visste det väl redan, men bara i tanken, och därför trodde jag inte på det. Först när insikten om någonting långsamt sprider sig i kroppen, vet man det verkligen. Jag vet ju också att jag, liksom alla levande varelser, en gång måste dö, men mina händer, mina fötter och mina inre organ vet det inte än, därför ter sig döden så overklig. Sedan där junidagen har det gått lång tid, och jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka.  

Citat 2. Om kärlekens dyra pris.

Jag har lidit av oro så länge jag kan minnas, och jag kommer att känna av den så länge det finns levande varelser som jag har ansvar för. Ibland har jag, långt innan väggen fanns, önskat att jag vore död så att jag äntligen kunde få kasta av mig bördan. Jag har aldrig sagt något om att detta tyngt mig; en man skulle inte ha förstått mig, och kvinnorna hade det ju precis som jag. Därför pratade vi hellre om kläder, väninnor och teater och skrattade, med den hemliga förtärande oron i ögonen. Alla visste vi ju om den och därför pratade vi aldrig om den. Det var priset man betalade för att kunna älska.

Citat 3. Om det där hatet som jag själv kan känna mot världen när den är orättvis och grym, men på grund av sin icke-mänsklighet, det omedvetna och oriktade, inte kan beskyllas.

Jag har aldrig sett oskyldigare ögon än ögonen på min katt, efter det att hon precis pinat  ihjäl den lilla musen. Hon hade ingen aning om att hon gjort den lilla varelsen illa. En älskad leksak hade upphört att röra sig, och katten klagade över det. Jag rös i det klara solskenet, och något som liknade hat kom krypande i mig. Jag smekte katten frånvarande och kände hur hatet växte. Det fanns inget eller ingen jag kunde hata för det. Jag visste att jag aldrig skulle kunna förstå, och jag orkade heller inte förstå. Jag var rädd. Jag är rädd än idag, för att jag vet att jag bara kan leva, om jag inte förstår vissa saker. 

Citat 4. Om att vara en liten del av något större.

Det är svårt för mig att hålla isär mitt gamla och mitt nya jag när jag skriver, och jag är inte säker på att mitt nya jag inte långsamt sugs upp av ett större vi. Men redan på den tiden visade sig förvandlingen. Anledningen var fäbodvallen. Det var nästan omöjligt att i den susande tystnaden på ängen under den stora himlen förbli ett enda separat jag, ett litet, blint, oberoende liv som inte vill infoga sig i det stora varat. En gång var det min stora stolthet att vara just ett sådant liv, men på fäbodvallen tedde det sig plötsligt patetiskt och löjligt, som ett uppblåst, tomt ingenting.

Citat 5. Om verklighet och verklighetsflykt.

Det fanns ju ingenting som kunde avleda eller uppta mina tankar, inga böcker, inga samtal, ingen musik; ingenting. Som vuxen hade jag glömt att världen en gång varit ung, orörd och mycket vacker och förfärlig. Jag kunde inte hitta tillbaka, jag var ju inget barn längre och kunde inte uppleva saker så som barn gör, men ensamheten gjorde att jag i vissa stunder, fria från minne och medvetenhet, än en gång kunde se livets storhet och glans. Kanske lever djuren fram till sin död i en värld full av fasa och tjusning. De kan inte fly och måste utstå verkligheten fram till slutet. Till och med deras död är utan tröst och hopp, en verklig död. Jag var också, som alla människor, alltid på flykt och alltid fast i dagdrömmar.

Citat 6. Om själens gift: likgiltighet och lögn.

 Min likgiltighet skrämde mig. Någonting hade förändrats och jag måste vänja mig vid den nya verkligheten. Tanken gjorde mig illa berörd, men jag kunde bara komma över obehaget om jag gick rakt igenom det och lade det bakom mig. Jag fick inte försöka hålla den gamla sorgen vid liv på konstgjord väg.  Omständigheter i mitt tidigare liv hade ofta tvingat mig att ljuga; men nu hade varje anledning till och varje ursäkt för en lögn försvunnit. Jag levde ju inte längre bland människor.

Citat 7. På bokens näst sista sida: om att leva, överleva, en dag i taget.

Nu är jag helt lugn. Jag ser framåt en liten bit i taget. Jag ser att slutet inte är här än. Allt går vidare. Sedan i morse är jag övertygad om att Bella kommer få en kalv. Och vem vet, kanske blir det ändå kattungar igen? Tjur, Pärla, Tiger och Lo kommer aldrig finnas mer, men någonting nytt är på väg och jag kommer inte undan det. När tiden utan eld och utan ammunition kommer ska jag ta itu med den och försöka hitta någon utväg. Men nu har jag annat att göra. 

 

 

 

Litterär summering av 2018

Enligt Goodreads, och det kan hända att jag bläddrat i någon diktsamling som fallit utanför radarn där, läste jag 55 litterära verk under 2018: en allsköns blandning av skönlitteratur, facklitteratur och lyrik. En del av denna skönlitteratur är noveller, då jag liksom många fallit för Novellix-trenden. Det känns lite fuskigt att ett novellhäfte räknas i lika hög grad som en hel roman. Men men. Vad det gäller facklitteratur så förvånas jag över att så många av titlarna kan räknas som det. Jag trodde inte jag läste facklitteratur. Kanske för att jag tänker mer hårda fakta när jag tänker icke-skönlitteratur, och det facklitterära jag plöjer hör nästan uteslutande till de lite flummigare områdena psykologi, filosofi och litteraturvetenskap. (Känner att mitt bildningsrelaterade mindervärdeskomplex kryper sig på här, bäst att skynda vidare).

Min mest nytagna litterära bild: ser svår ut tillsammans med Stagnelius på tåget.

Som jag och min bloggande soul sister Sofia ett flertal gånger i litterära diskussioner fått konstatera är det jävligt svårt att hålla på och betygsätta och rangordna böcker. En läsupplevelse är egentligen för komplex för det. Det beror mycket på, för att citera "Om konsten att läsa och skriva" av Olof Lagercrantz som jag roade mig med för några veckor sedan, att läsaren är lika delaktig i skapandet av en berättelse som författaren:

Om alltså femtio procent av en bok är skriven av läsaren, blir följden att boken blir bättre ju mer begåvad denne läsare är och ju mer kärlek han lägger ned på läsningen. Gud give oss alla, som skriver, goda läsare!

Personligen skulle jag vara försiktigare med så starka ord som "begåvad" och "kärlek" (och för allt i världen hålla "Gud" utanför), utan snarare konstatera att vi alla har olika bagage som gör att vi tolkar och väver berättelser på skilda sätt. Därför kommer det aldrig finnas någon objektiv sanning om vad som är bra och dålig litteratur, bara tendenser.


Kanske just därför är det roligt att ändå försöka skapa topplistor. Jag skapade min 5-i-topp utifrån två parametrar: vad påverkade/vägledde mig mest, och vad tyckte jag var skickligast. Alltså ett mer subjektivt och ett mer objektivt kriterium. Sedan har jag gått på magkänsla. 


1. Edith Södergrans dikter
Det känns inte mer än rätt att det är poesi i topp eftersom just lyrikens självklarhet på mitt nattduksbord är ett nytt fenomen. Den passar så bra för någon med för mycket känslor och för lite ork. Korta, kärnfulla stycken text som sätter ord på det obeskrivliga. Och ingen är så bra som Edith, tycker jag! Den här sparar jag på:


Min framtid
Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga dem upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.


2. Happy, happy: En bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam et al.
Det här är förmodligen inget mästerverk, men det är en samling intressanta vittnesmål och kloka reflektioner kring det här med skilsmässa. Jag sög i mig den som en svamp och den fick mig att alstra mod. Ibland är den bästa läsupplevelsen den som får en att känna sig mindre utomjordisk, mer legitim, t ex att man kan känna såhär:

För verkligheten bortom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen mycket, mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

3. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
Det här var den enda roman som jag gav högsta betyg 2018. Då jag redan bloggat om den ska jag inte tillägga så mycket. Men det jag tänkt mest på såhär i efterhand är ju det här med att hon får en katt och inte någon jävla drömprins i slutet. Jag vill också ha katt!


4. Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Även denna har jag bloggat om, men nu en liten betraktelse om hur en läsupplevelse fortsätter att utvecklas efter att pärmarna stängts. När jag just hade läst klart "Ett litet liv" var jag visserligen tagen och påverkad, men jag såg också lite ned på den eftersom jag tyckte att det blev onödigt melodramatiskt ibland. Man hade klarat sig så bra utan pedofila, sadistiska katolska munkar liksom. Med tiden har det dock bleknat bort men däremot har allt som är klokt och sant i den boken verkligen etsat sig fast i mig. Det är ofta som den dyker upp i mina tankar, mycket mer än föregående bok till exempel. Den här boken är sällsam. Den är skriven med brinnande känsla och uppriktighet på ett sätt jag inte upplevt tidigare.


5. Kärlekens samtal av Roland Barthes
Det här är också en alldeles säregen läsupplevelse. Baserat på Barthes föreläsningsmaterial kring kärleken och litteraturen har den här boken med korta, intensiva texter om kärlekens natur tillkommit. Ibland blir man helt snurrig i huvudet: det är akademiskt, det är lite repetitivt. Men ack så mycket sanning framförd med hjälp av den litterära skatten och anekdoter ur hans eget och vänners liv på utsökt prosa. Jag älskar böcker med många citat att spara på.

Det finns en romantisk målning som visar en anhopning frusna vrakspillror i ett arktiskt ljus. Inte en människa, inte ett föremål kan skådas på denna förödelsens plats, men om jag är offer för kärlekssorg kräver detta tomma rum att jag förflyttar mig dit: jag ser mig själv sitta som en figurin på ett av isblocken, övergiven för evig tid. "Jag fryser", säger den älskande, "vi går tillbaka", men det finns ingen återväg, skeppet är krossat. Den älskande människan känner ett särskilt slags kyla: frusenheten hos ungen (människans, djurets) som behöver modersvärme.

 Det får summera 2018. Jag har förresten redan kanske läst 2019s bästa bok, ett lätt snopet men angenämt faktum. "Väggen" av Marlen Haushofer. Vi får se om andan faller på, för den förtjänar ett eget inlägg.