Om kyla, värme och fångenskap - Alberte

Ibland kastar människor påståenden på en som fastnar. Min mormor sa en gång till mig: "Du har ett stort fel. Om du verkligen vill någonting så gör du ingenting åt det." Jag minns det som att jag blev häpen och nästintill arg. Jag höll inte med. Men de där orden har förföljt mig som ett mantra genom åren. Jag vet inte om de blev en självuppfyllande profetia, men nu tycks de mig sanna. 

Det är inget fel på min vilja. Den är stark och envis till sin natur, men har man en sådan vilja krävs också mod. Utan mod trasar man sönder sig själv inifrån med inåtvuxna drömmar och söver sig själv apatisk med passiva, bekväma livsval. 

Så känner man sig lika förlamande feg som jag kan jag rekommendera följande bokserie (trots att jag inte läst klart): Alberte av Cora Sandel. En grå nordnorsk flicka uppvuxen i ett emotionellt kylskåp och är fången i andras förväntingar och sin egen brist på självkänsla. Det är smärtsamt trist, men skrivet med sådan känsla, som hur kyla och värme upplevs i ömtålig kropp och själ: 

"Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring henne hade sprängts./ Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den./ På kvällen ligger hon hopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skulderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och hon blir stel av den sammankrupna ställningen./ Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvudet sitter hjärnan och surrar med sitt."

Vad jag förstår tar Alberte sig till sist till Paris. Jag väntar spänt på hur hon gör för att bryta sig loss. 

Den proximala läsutvecklingszonen

Jag tjänar alltså mitt levebröd som gymnasielärare. Vill inte påstå att det är det jag är bäst på. Skriver detta inlägg i ett desperat försök att komma undan jobb men ser det ändå som ett slags framgång att jag startat jobbdatorn. Och som en liten övergång till det jobb jag strax ska ägna mig åt tänkte jag introducera en liten litterär teori som jag med min pedagogiska bakgrund väljer att kalla "den proximala läsutvecklingszonen".


De flesta kanske ändå känner till Vygotskij? Ryssen som menade på att lärande sker när en något mer begåvad kamrat undervisar en på en nivå som ligger strax över ens eget vetande. Nivån får inte ligga för högt, för då är stoffet ogripbart, men inte heller för lågt, eftersom det inte är stimulerande. Den perfekta nivån kallas för den proximala utvecklingszonen.


Vilket antytts i tidigare inlägg så känner jag motvillig frustration när jag inte tycker om sådant som i gängse mening är genialt. Jag försöker ständigt hitta förklaringar till varför jag inte tycker om verken utan att behöva konstatera mig vara klent begåvad.


När jag läste min förrförra bok, "Svält" av Knut Hamsun, uppstod den här proximitetsteorin. (Eller, egentligen uppstod den redan när jag läste Camus "Främlingen" för några år sedan.) Här uppstod en situation där min brist på hänförelse inte berodde på att jag inte förstod eller kunde relatera till det jag läste. Det var snarare så att jag i för hög utsträckning kände att jag läste om tankar jag tänkt eller känslor jag känt tills jag letts dem. Missförstå mig rätt: Det är snuskigt skönt att känna igen sig i fiktion MEN för att det ska bli intressant på riktigt måste det tillföra en ny insikt, något som man kan applicera på sitt liv och på så sätt även där komma vidare. Nu när jag läste "Svält" tänkte jag: "jaha, jag vet att man blir irrationell och lynnig av ligga utblottad och utmattad som en luffare framför Maslows behovstrappa - men vad fan ska jag göra åt det då?"Språket var i och för sig vackert, men det var nog den enda behållningen.

Självklart, innan någon anklagar mig för hybris, inträffar även det motsatta ibland: att det jag läser ligger alltför långt utanför mina referensramar och mitt vetande. "Bergtagen" av Thomas Mann, som ju anses vara ett sådant fulländat mästerverk, läste jag när jag var 20-21 någonting och fick plåga mig igenom. Jag tyckte att hela boken vara högdraget ordbajs. Så är det förmodligen inte, utan mina kunskaper i europeisk 1900-talshistoria, politik, filosofi och religion räckte nog helt enkelt inte till för att göra boken intressant. (Till det hör också att man bör vara rätt säker på sin franska för att inte drunkna i bokens frankofona partier).


Varje människa går omkring med bakgrund och erfarenheter som utgör en litterär nyckel. Den utmejslas och blir mer förfinad  med åren, men kommer givetvis aldrig passa varenda litterärt lås (läs: litterärt verk), hur fin mekaniken i det där låset än må vara.


(Misstänker att det här kan appliceras på alla möjliga företeelser i livet: annan konst naturligtvis, men troligtvis också andra människor i våra möten med dem).

A diary note a day keeps the shrink away?

Dags att bli osmakligt distanslös igen! Jag får skylla det på att jag är 90-talist eller något, uppfödd på devisen "jag delar det online, alltså finns jag". (Åtminstone tänker jag inte dela det här på Facebook. Det är ganska fascinerande vad det skiljer i visningar om jag gör eller inte gör det. Odelade inlägg får inte fler visningar än jag kan räkna på mina båda händer. Facebookinlägg får... bortåt tio gånger så många. Jag undrar verkligen vilka dessa människor är, haha).

Men mesta tiden är jag faktiskt en bakåtsträvande analog varelse. Jag är nämligen fullkomligt beroende av att skriva dagböcker. Behöver dagbokssidor som andra behöver dasspapper! Jag har dagböcker från typ 6 års ålder till nutid. Jag hoppas att jag inte dör plötsligt så att jag har möjlighet att bränna skiten innan jag går hän. Det här är inget någon annan än jag ska eller bör läsa egentligen, förutom bitvis kanske. Tänkte ge lite insyn här i alla fall. Försöker förstå mig själv genom att rota i gamla minnen och därför har jag skummat igenom framför allt de senaste 8 åren på sistone. Så, om ni märker att jag minns skumma detaljer som jag inte borde minnas - det kan mycket väl bero på att jag skrivit ned dem. (Tänker inte underlätta genom att transkribera. Varsågod och klicka på bilderna för att göra dem större). 

Hehe, apropå det där med motsägelsefullhet: det är lite lustigt det där med min förkärlek för gulligull som jag använder till att fylla med ett ofta ganska mörkt innehåll. Den kombon blir mer bisarr ju äldre jag blir. 

14/4-10. Sengymnasial identitetsångest. Vem fan är jag och varför kan jag inte vara så snuskintellektuell att jag förstår mig på alla djupa filmer? Hur kan man bortförklara detta?

5/10-12. Ångest över att snart fylla 21. Har haft galen ångest över tid och åldrande sedan 15-16 års ålder. Jag hade väl helst förblivit 14 för evigt. Minns så tydligt känslan av att rulla av och an i sängen och inte kunna sova för att man inte vill bli 16, för att allt är för sent då. Har nog mindre ångest över att vara 26. Har sett mig som förlorad så pass länge nu att jag väl börjar vänja mig, haha.



 26/7-13. Fan, tycker att det här var lite poetiskt ändå: "...jag tänker i metaforer kring att det är just utför som är det roliga vad gäller skidåkning, karuseller och vattenrutschbanor och försöker applicera det på livet." Bör alltså tolkas som: även om allt ser ut att gå åt helvete kan man ha kul.

P.S. Jag är inte alltigenom pessimistisk och negativ. Det finns mer gladlynta passager också, men... de är inte lika intressanta helt enkelt. D.S.

Kazuo Ishiguro

Jag är lite rädd för att kalla något för min favorit-någonting. Det tycks medföra förväntningar på att man ska vara någon sorts expert på boken, filmen, bandet, personen - vad det nu handlar om. För mig handlar favoritskap bara om en känsla, en upplevelse. Inte så bara förresten! Men jag har svårt för det där dyrkandet runt omkring.


Jag vill trots allt nu lägga till Kazuo Ishiguro till min nätta lista med författare som jag fördjupat mig en aning i och känner ett förtroende för som duger till att upphöja till favoritskap.




Läste i början av 2017 "Begravd jätte" innan Nobel-hypen satte igång och blev förförd av det lågmälda, själfulla berättandet som jag nu vet utmärker författarskapet. Denna roman utspelar sig i 500-talets England där en drakes andedräkt givit människorna glömskans välsignelse tillika förbannelse. Bara genom att glömma kan de en gång stridande folken leva i sämja - men hur ska man undvika att samma misstag inte upprepas när ingen minns vad som hänt? Och kan ett åldrat par säga sig älska varandra när de inte längre kan minnas sitt liv tillsammans? Kan de älska varandra om de börjar minnas alla oförrätter?


En av de första romanerna jag läste i år var "Never let me go". Denna roman kretsar kring ett internat för barnkloner, ett slags mänskligt boskap på ett alternativt 90-tal, vars enda syfte i livet är att säkerställa tillgången på organ för donationer. Bokens ungdomar ifrågasätter inte ändamålet med sina inskränkta liv, utan drömmer endast om ryktena om att den äkta kärleken ska kunna ge dem ett uppskov att leva lite längre än de maximalt trettio år som är vanliga. Vad accepterar vi i våra egna liv som egentligen är absurt? Vilka är vår verklighets mänskliga boskap?


Under min Danmarksvistelse, på tåget mellan Louisiana och Köpenhamn, läste jag så nu också ut "Återstoden av dagen". Jag grät så när jag såg filmen och där på tåget grät jag lite, lite till även fast jag gjorde mitt bästa för att stå emot. Denna Ishiguros mest kända (?) roman handlar alltså om den perfekte butlern Stevens som ägnat sitt liv åt att bemästra yrket in absurdum och näst intill kvävt sitt privata jag till döds. Han ser det som en triumf att förbli oberörd och i tjänst när hans far dör, eller när hans livs kärlek meddelar att hon ska gifta sig med en annan. Sent i livet inser han dock vad han kunde ha fått om han hade handlat annorlunda. Han inser också att han egentligen inte fattat några egna val alls, utan snarare varit en medlöpare i andras (Lord Darlingtons) felaktiga val, vilket är ännu värre. Stevens ägnar många tankar åt vad värdighet är i boken. Jag uppfattar honom som värdig när han trots allt inte bryter ihop inför sin sena insikt, utan fortsätter sitt liv, och sätter upp nya mål. Jag tycker egentligen att det är upplyftande, för livet är alltid misslyckat i någon mån, och det är hur vi hanterar framtiden som avgör om vi är tragiska eller inte. Samtidigt gör berättelsen mig lamslående ledsen.





I Köpenhamn.

Jag tycker att de här böckerna har en storhet då de trots sin skenbara enkelhet i språk och utförande är så mångbottnade. Samtliga böcker har både ett makro- och ett mikroperspektiv: Ishiguro skriver både om civilisationen och människan i sina verk. Jag vet att "Begravd jätte" är inspirerad av länder härjade av inbördeskrig och är en metafor för hur människor hanterar att gå vidare när ens grannar varit ens fiender. Jag har inte läst om bakgrunden till "Never let me go" men boken får mig att tänka samhällskritik på många plan: allt från det mest uppenbara, kloning, till köttindustrin och klassamhället. I "Återstoden av dagen" finns nazismen hela tiden i bakgrunden, och den företeelsen i relation till val och icke-val. Utmärkta, outtömliga bokcirkelsböcker! I ett mikroperspektiv finns det mycket kärlek och relationer i de här böckerna, mycket att känna igen sig i; det förblir alltid mycket mänskligt.

Köpenhamn

Det är påsklov och jag befinner mig i Köpenhamn. Beklagar djupt att det inte är längre söderut än så för det är pissigt kallt här. Jag har köpstopp på böcker just nu sedan jag räknat till 30 olästa exemplar hemma (har dock i princip läst ut Ishiguros "Återstoden av dagen") men det finns ju annat litterärt man kan lägga sina slantar på.

Jag älskar systrarna Brontë. Jag finner tröst och identifikation i deras korta, innehållslösa liv och att de ändå kunde skapa stor litteratur. Vad jag förstår är man alltid antingen en Charlotte- eller Emily-person (precis som man är en hund- eller kattmänniska) och jag tillhör då första kategorin. Det är Charlotte till höger. Kunde dock inte låta bli att köpa den vänstra också i och med att jag älskar Kate Bushs sång och Cathy och Heathcliffs kärlekshistoria som sådan, även om jag tycker att romanens utförande är lite oslipat. Kan även rekommendera filmatiseringen från 30-talet - gråtgaranti på den.


(Har hur som helst småsjungit Wuthering Heights på Köpenhamns blåsiga, iskalla gator mest hela dagen och gått min äkta man ordentligt på nerverna).


Jag vet inte hur många muséer jag varit på de här senaste två dagarna. Många. Tankar som gror i mitt huvud:
1. Är all skönhet av ondo? Alla underskön konst, alla imposanta byggnader, allt överdåd från svunna tider, allt det man idag beundrar och förundras av, har någon gång skett på någon annans bekostnad  och bygger på djup orättvisa. Inget av detta hade kunnat skapas i en jämlik värld. Precis som idag. Ont och gott är minst sagt komplext. Vem bryr sig om bortglömda stackares umbäranden idag när man ser den underbara frukten av detta lidande?
2. Det är deprimerande hur lite man vet, hur lite man minns av det man en gång vetat, att veta att det är så mycket man aldrig kommer uppleva, läsa, förstå och hinna. Jag önskar att jag hade vett att bilda mig lite bredare än bara inom skönlitteraturen. Nåväl, ibland gör jag små försök.


Lust och lärdom är allt som betyder något, eller något sådant, står det i "Stoner", förra årets älsklingsbok. Det tänker jag ofta.

Pervers läslust

Jag har för närvarande 353 böcker på min läslista. Jag älskar att söka och finna nya titlar att göra den än mer evighetslång med. Jag läser inte jättesnabbt och det finns säkerligen många som läser mer, men fixeringen vid böcker är ändå ett slags perversion hos mig. Det har inte alltid varit böcker. Det sker paradigmskiften då och då i mitt liv. Konstaterade nyligen att:


I barndomen var min besatthet tecknande. Jag gick hela tiden runt med ett penna och block och hanterade mitt barnsliga känsloliv genom att rita sida upp och sida ned med ansikten, med olika ansiktsuttryck. Det förekom en del prinsessklänningar också.


I tidiga tonåren hanterade jag världen med musik. Jag visste inte särskilt mycket om musik, men jag gjorde Depeche Mode, Nine Inch Nails och The Cure till mina gudar. Jag satt och skrev av låttexter, ville förstå varenda ord, ville lära mig utantill och skrev pastischer starkt påverkade av Trent Reznor. (Jag vet idag inte hur briljanta dessa musiker är egentligen, men det man har vuxit upp med utvecklar man sentimentala band till, lite som barnet älskar sina föräldrar. Framför allt Depeche Mode och Nine Inch Nails utgör själva kärnan för min musiksmak, som alla senare musikaliska upptäckter tar sitt avstamp i). Och ja, jag sjöng, hemma och på musikskolan. Jag försökte lära mig gitarr men det var för tråkigt.


I sena tonåren var jag helt såld på film. Jag planerade mitt liv efter filmkanalernas sändningar, tyckte att de röda lovefilmkuverten var den högsta lyckan, hade högar av piratkopior av klassisk film, ville vara en filmstjärna på 30-talet och kunde "1001 filmer du måste se innan du dör" utantill, i princip. Mina filmfavoriter var om jag minns rätt "A Clockwork Orange", "Studie i brott" och "Amélie från Montmartre" för att nämna några.


Mina tjugoår har varit böcker. I trean på gymnasiet såddes fröet till detta då jag var med i en bokcirkel med ett gäng fascinerande damer som var mycket mer kultiverade och bildade än jag. Sedan flyttade jag till Tyskland och hamnade i en (bland annat) språklig depression. Jag hade fruktansvärd hemlängtan efter allt svenskt. Då började jag köpa en massa böcker under mina permissioner i Sverige. Jag har bara blivit mer och mer besatt.


Jag väntar på att nästa stora passion ska bli det egna skrivandet, vilket det väl redan är, på sätt och vis. Allt samexisterar men fokus växlar. Kanske får jag vänta tills jag kommit över trettiostrecket innan det lossnar helt och hållet?


Det där var ett sidospår. Egentligen hade jag tänkt skriva en topplista över de böcker som jag helst skulle läsa just nu. Konstaterar snart att det är för svårt och att jag får avgränsa mig lite. Här kommer en topplista över de böcker som jag äger och skulle läsa helst just nu:
1. "A Room with a View" av E.M. Forster
2. "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara
3. "Svält" av Knut Hamsun
4. "Om mörker" av Josefine Klougart
5. "Återstoden av dagen" av Kazuo Ishiguro


Samtliga förutom nummer fyra inhandlades på årets bokrea.


Annars har jag idag haft "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" av Nikanor Teratologen i åtanke en del. Har trots allt förlorat mig i "Så talade Zarathustra" som nyss nämnde översatt. (Finns en chans att Nietzsche får ett blogginlägg). Har många gånger funderat över att köpa nämnda bok då jag har som tradition att införskaffa något från Vertigo förlag på varje bokmässa. Jag dras så till morbid men skön skönlitteratur. Dock är jag trots allt lite obekväm med för mycket flörtande med nazism.

A guilty pleasure?

Sömnlöshetens ödeläggande kraft

Nåväl, det är en dramatisk titel på ett mediokert blogginlägg. Jag hade här helt enkelt tänkt besvara en av alla dessa samlingar med bokbloggarfrågor som man kan hitta på nätet (snodde denna hop frågor från Lottens bokblogg). Hur är det kopplat till sömnlöshet? Jo, jag är för jävla trött för att komma på något vettigare att uppdatera bloggen med, men man måste ändå döda sin tid, så varför inte med detta.


(Det hade varit intressantare med ett blogginlägg om sömnlöshet i litteraturen. Mig veterligen har jag dock inte läst något som på allvar behandlar detta ämne. Det hade nog varit terapeutiskt. Jag har haft problem med sömnen så länge jag kan minnas.)


1. Favoritbok i barndomen?
Barndomen är trots allt en period bestående av många stadier, och det är svårt att utse en enda bok som representerar hela. Well, inget läste jag väl så fanatiskt som en ny Harry Potter-bok - inte så originellt men sant.
2. Vad läser du just nu?
Hundra år efter alla andra har jag tagit mig an Ferrante, närmare bestämt "Min fantastiska väninna".
3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Just nu har jag inga innestående reservationer.
4. Dålig bokvana?
Att läsa när jag egentligen är för trött, så att jag missar ord och hela meningar.
5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Oh, det är en del. Från Mölndals stadsbibliotek har jag "Så talade Zarathrustra" av Friedrich Nietzsche som jag redan har förseningsavgifter på. Vet inte om jag kommer läsa ut den, är inte i stämning längre. Från Göteborgs stadsbibliotek har jag en himla massa poesi: av Dylan Thomas, Tomas Tranströmer, Harry Martinson och Kerstin Thorvall. (Inte heller här har stämningen infunnit sig ännu). Och två reseguider.
6. Har du en läsplatta?
Nej, jag är gammaldags.
7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag föredrar att läsa en bok i taget.
8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?Nej.
9. Sämsta boken du läst i år?"Fakta om Finland" av Erlend Loe. Den hade jag aldrig läst om jag inte fått den på halsen efter en julklappslek.
10. Bästa boken du läst i år?
Av de sex romaner jag hunnit läsa hittills i år var Kazuo Ishiguros "Never let me go" den som jag kände mest för.
11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?Det blir att jag gör det då och då på grund av mina bokutmaningar, eller på grund av vad folk ger till mig.
12. Vilken är din bekvämlighetszon?Jag känner mig allra bekvämast med böcker som har erkänd kvalitet, t ex böcker som har klassikerstatus eller är prisbelönade.
13. Kan du läsa på bussen?
Ja, fast bussresor är lite korta. Tåg är bättre att läsa på.
14. Vilken är din favoritplats att läsa på?Tåget. Utbredd över två säten. Och caféer.
15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?Jag lånar ut, men har insett att det är rysk roulette om de kommer tillbaka eller ej (och i vilket skick).
16. Viker du hundöron i dina böcker?I lånade böcker (ja, så solidariskt) eller möjligtvis i pocketböcker.
17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?Njaej. Ytterst sällan. Jag använder postit-lappar.
18. I studierelaterade böcker då?Jag brukade låna dem.
19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?Svenska. Jag blir närmast provocerad av folk som påstår att de läser hellre på något annat språk än sitt modersmål. Inget annat språk har så mycket smak och känsla som det man är uppvuxen med. (Då är jag ändå lärare i engelska och tyska och kan prata/läsa båda flytande). Med det sagt läser jag på originalspråk när jag känner för det.
20. Vad får dig att älska en bok?Man verkligen älskar en bok när den lyckas trösta eller täta något i ens själ.
21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?Att boken var jävligt bra?
22. Favoritgenre?Gotiska romaner. Tror jag, för jag utforskar genren ännu. Förr brukade jag säga magisk realism.
23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?Kanske historiska eller politiska romaner? För att min bildning inte är vad den borde vara på området.
24. Favoritbiografi?
"Vingklippt ängel" av Berny Pålsson. För att det var mitt fjortonåriga jags Bibel.
25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Jodå, flera. Mamma brukade gilla att ge mig sådana.
26. Favoritkokbok?Alltså, jag gillar verkligen kokböcker, men jag har ingen favorit.
27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?Kände mig inspirerad av Nina Bouraouis "Mina onda tankar" att själv börja skriva ett slags självbiografisk fiktion. I alla fall att ta till mig jag-formen i berättandet.
28. Favoritlässnacks?
Te är kanske inte snacks, men jag säger te.
29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?Jag tycker att Harry Potter är förstört av all hype.
30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Jag läser nästan aldrig något som inte har fått bra kritik. Oftast tror jag att jag håller med. Men jag har blivit bättre på att förutse vad jag kommer tycka om, så...
31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?Ibland tycker jag att det är synd att jag alltid tänker i termer av betygsättning och bedömning när jag läser. Ofta kan böcker ha vissa delar som man älskar och vissa delar som är mindre bra. Ibland är de älskade delarna så omvälvande att det blir en favoritbok, trots att boken i sin sammantagna helhet bara förtjänar ett medelmåttigt betyg. Kritik kräver nyansering och böcker bör nog egentligen inte betygsättas.
32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?Jag kan läsa relativt obehindrat på engelska och tyska sedan innan... Jag kan läsa hjälpligt på franska, men det hade väl varit kul om jag blev bättre på det. Har haft "Le petit prince" i bokhyllan i evigheter. 
33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Hmm. Böcker som spontant dyker upp i mitt huvud är "Vägen" av Cormac McCarthy, "Bön för Tjernobyl" av Svetlana Aleksijevitj och "Borta med vinden" (!) av Margaret Mitchell. Jag känner ännu obehaget i kroppen när jag tänker på dem.
34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?"Binas historia" av Maja Lunde ger mig ångest, så trots viss hype får jag nog hoppa den.
35. Favoritpoet?Edith Södergran, upptäckte jag nyligen.
36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?Fyra.
37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?Det är rätt vanligt att en av de där fyra böckerna inte hinner bli läst.
38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?Jane Eyre.
39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?John Silver i "Skattkammarön" hör väl kanske till de mer intressanta skurkarna, men... hyser nog inga varmare känslor för någon skurk. Förutom att de ibland kan vara lite sexuellt intressanta. Bad boys, osv.
40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?.
 Pocketar.
41. Det längsta du har varit utan att läsa?Under högstadiet-gymnasiet hade jag min största lässvacka. Jag hade svårt i övergången från barnlitteratur till vuxenlitteratur, för ungdomslitteratur kändes aldrig riktigt rätt. Ett glapp uppstod.
42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
"Krig och fred" av Leo Tolstoj. Men en vacker dag så.
43. Vad distraherar dig lättast då du läser?Folk som pratar. Särskilt sådana som försöker prata med mig.
44. Bästa filmatisering av bok?
"A Clockwork Orange"?
45. Sämsta filmatisering av bok?Spontant: "Life of Pi". Boken uppskattade jag mycket, filmen sög.
46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?Vet ej. Aldrig i närheten av en tusenlapp i alla fall, om nätbokhandlar inte räknas. Kurslitteratursbeställningar är en annan sak.
47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?Aldrig. Förr, innan jag hade koll på recensioner, hyper och vad jag gillar, läste jag dock lite i bokhandeln innan jag köpte mina 4 för 3-pocketar.
48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?Händer i princip inte, i alla fall inte när det gäller skönlitteratur.
49. Har du dina böcker organiserade?Mina pocketböcker är typ färgsorterade.
50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?Om jag inte tyckte om dem vill jag gärna bli av med dem. Annars vill jag ha kvar dem för jag stryker nästan alltid under citat.
51. Finns det böcker du undviker?Deckare, kiosklitteratur, tantsnusk, billig fantasy...
52. Nämn en bok som gjorde dig arg?"Drömfakulteten" av Sara Stridsberg. Har svårt för romantisering av hat även när det gäller feminism, eller något annat som i sig är gott. Tycks mig kontraproduktivt. Ett annat liknande exempel är Jamaica Kincaids "A Small Place". Eller så missade jag någon poäng.
53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
"Möss och människor" av John Steinbeck. Trodde den skulle kännas gammal, torr och träig, men den rörde verkligen vid mitt hjärta.
54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
T ex "Alkemistens dotter" av Carl-Michael Edenborg.
55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Jag känner inte skuld i samband med läsning. Jag läser allt möjligt skumt.