Bokutmaning 2015 - Läs en facklitterär bok

Kära Beatrice,

Den här boken får på grund av sin facklitterära natur ingen omfattande recension. Det vore för träigt. Dessutom tycker jag den är ganska medelmåttig. Kanske mest för någon med specialintresse för Japan, giftgas och/eller Haruki Murakami.

34.Läs en facklitterär bok. "Underground" av Haruki Murakami

Boken består nästan uteslutande av intervjuer. De intervjuade är antingen offer för saringasattacken i Tokyos tunnelbana 1995 eller (f.d.) medlemmar av sekten Aum Shinrikyo. Överlag ger intervjuerna ett ganska tillrättalagt intryck, men boken har i sin helhet ett visst filosofiskt värde. Hur som helst slukade jag den. Jag slukar alltid Murakamis böcker.

Din Sanna. 

Bokutmaning 2015 - Läs en bok av en författare med initialerna M.M.

Kära Beatrice,

Den här boken tog mig lång tid att läsa, och ytterligare en vecka innan jag orkade skriva om den. 

 

20.Läs en bok av en författare med initialerna M.M. "Borta med vinden" av Margaret Mitchell

En kort sammanfattning av boken: Denna otroligt feta bok på över tusen sidor handlar om sydstatsskönheten Scarlett och hennes dramatiska liv under lite mer än ett decennium. (De flesta lär ha sett filmen, så även jag för länge sedan, men också den var mycket lång och jag måste ha nickat till några gånger. Mycket mindes jag inte alls och det var således nytt.) I början är Scarlett en bortskämd, firad 16-åring med ett bekymmer i livet: hur hon ska få grannpojken Ashley att fria till henne på grannfamiljens nära förestående barbecue.(Här dyker också den ökände Rhett Butler upp för första gången) Det går inte vägen, hon gifter sig som en hämndaktion med en annan, amerikanska inbördeskriget bryter ut och snart är hon änka. Sedan följer elände, elände, elände och kamp, kamp, kamp. Och trånande efter Ashley och sexuellt laddade gräl med Rhett som ju förstås är hennes sanne själsfrände. Det händer en himla massa mer givetvis i denna omfångsrika bok, men detta tär essensen. Det snopna, tragiska slutet däremot ska icke avslöjas här.

Positivt:

+ Boken är lite allmänbildande. Jag lär mig en aning amerikansk geografi och historia, vilket är en stor lucka i mitt vetande.

+ Boken lyckas med att skapa en värld med levande karaktärer, och de är många. Annars hade jag inte blivit så känslomässigt involverad som jag när jag läst ut boken måste erkänna mig ha blivit.

+ Boken tvingar en att (på sätt och vis) förstå perspektiv som man annars kanske inte närmat sig.

Negativt:

- För mig var detta negativt, men egentligen tyder det kanske på ett slags briljans hos boken: jag mådde så jävla dåligt av denna läsning. På något sätt blev det för mycket för mig att dels äcklas av och förakta Scarlett som är egoismen och självkärleken personifierad och samtidigt identifiera mig med henne och lida av alla hennes motgångar. Jag blev illa berörd in i själen, fånigt nog. Dagarna efter att ha läst ut boken var jag en klängig och  bekräftelsesökande individ och kände mig obehaglig till mods.
- Rasismen genomsyrar boken. Som ett tidsdokument är det intressant, men också detta gör romanen svår att verkligen tycka om. Man läser ju inte ur "de godas perspektiv", även om det framställs så. Författarinnan tycks på allvar anse att Ku Klux Klan var något rättfärdigt.(Boken är för övrigt skriven på 30-talet, men utspelar sig alltså på 1800-talet)
- Den är för lång, liksom de flesta långa böcker.

Favoritkaraktär:
 

Det finns ingen karaktär som jag rakt igenom tycker om. Spontant kommer jag att tänka på Ashleys hustru Melanie som av Rhett beskrivs som "den enda uppriktigt goda människa jag träffat". Jag håller inte med honom; hon är mycket inskränkt och en smula blodtörstig. (Givetvis också fullblodsrasist.) Vad som är sant är dock att hon har väldigt lätt att älska och i grund och botten är empatisk och fin, även om hon är starkt färgad av samhället hon lever i. Kort och gott är hon Scarletts motsats och det gör henne väldigt lockande att tycka om.


Favoritcitat: 

"Scarlett O'Hara var inte vacker. Men det var en sak, som människor inte märkte, när de väl en gång fångats av hennes tjuskraft, så som nu tvillingarna Tarleton. Hennes ansikte var en alltför skarp blandning av de förfinade drag hon ärvt av sin aristokratiska, franskfödda mor nerifrån kustlandet och av hennes frodiga irländska fars kraftfulla fysionomi. Men det var ett intressant ansikte, med spetsig haka och bred käke." 

Det här är den för mig tämligen förföriska inledningen. Jag går i gång mycket på omsorgsfulla personbeskrivningar.(Som sedan fortsätter, men som jag valde att kapa när de var som bäst).

Bryderier:

Summan av kardemumman: jag skulle tro att det här är en väldigt bra roman egentligen, men den gjorde mig så känslomässigt illa! 

Din Sanna.

Bokutmaning 2015 - Läs en bok med ett pronomen i titeln

Kära Beatrice,

Här kommer en bok som är mycket olik den föregående.

20.Läs en bok med ett pronomen i titeln. "Mitt grymma öde" av Carl-Michael Edenborg

Jag har en del erfarenhet av Edenborg sedan tidigare, dels under pseudonymen Gunnar Blå (snusk!) och som översättare av den ökände Sacher-Masochs "Venus i päls" (också snusk, förstås). Jag var alltså förberedd på vad som väntade mig och har sedan innan fått smak på Edenborgs förlag Vertigo och dess fokus på snuskäckel i vackert format. 


En kort sammanfattning av boken: Detta är en fiktiv skildring av den historiske kompositören Händels liv. Händel är ett svin, kort sagt, och verkar vara född ett sådant. Visserligen utsätts den unge Händel för diverse trauman, inte minst våldtäkter till höger och vänster, men detta är för honom mest en inspirationskälla till det gudomliga skapandet. Förutom av musik fylls Händels huvud annars nästan bara av kastratsångare, "änglarna". Den enda människa han älskar i sitt liv är den pojke, Domenico, vars kastrering han fick bevittna i sin ungdom. Därefter bär Händel med sig Domenicos russinartade testiklar i ett etui vid bröstet. Han tar fram dem ibland när han vill ha inspiration och tröst. Tja. Detta är kanske är allt man behöver veta till en början. 

Positivt:
+ Herr Edenborg skriver äckligt bra. Det är vackert.
+ För att vidareutveckla det är det inte bara prosan som är snygg. Det är snyggt att blanda bestialiskt innehåll med stora känslor och poesi. Kontraster går alltid hem.
+ Detta är definitivt en historia som jag inte läst innan. 

Negativt:
- Vi får ingen vidare karaktärsutveckling i den här boken, förutom att Händel blir en aning grymmare och mer besatt eftersom. Det finns dock ingen större dramaturgisk tillfredsställelse i det; berättelsen befinner sig rakt igenom på ungefär samma känslomässiga nivå. En höjdpunkt skulle väl vara när Händel får smaka lite på sin Domenico, men förhållandevis tar detta upp för lite plats.
- Boken hade vunnit i känslomässighet om Händel hade känts som en mer trovärdig karaktär. Han fyller sitt syfte som äckelfascinerande och ibland till och med komisk, men hans känsloregister verkar inte vara särskilt sofistikerat. Det är hat, det är besatthet, det är likgiltighet och det finns inga mellanting. Man tycker sig läsa om en smålustig karikatyr. Det blir alltid mycket intressantare när man bjuds in till att uppfatta den monstruöse som mänsklig och således luras att identifiera sig med honom. Edenborg vill gärna uppnå detta tror jag, men lyckas inte riktigt.

Nu ser det ut som det negativa överväger, men jag tycker ändå att detta är en roman över genomsnittet.

Favoritkaraktär: Jag känner mest sympati för de starka kvinnor som glimtar till i boken: de operasångerskor som inte låter sig kuvas av Händels starka kvinnohat utan ger igen med samma medicin och får respekt.

Favoritcitat: "Flickan tryckte ihop brösten med händerna, då såg de ut som ett par skinkor. Jag föreställde mig att det snart skulle klämmas fram något vederstyggligt ur dem."

Om hur Händel som yngling "nästan våldtas" av en ung piga i hushållet. Ett bra exempel på många av bokens kärnteman: sexuella trakasserier, kvinnoförakt, snygg prosa och snusk som man grymtar och fnissar åt.

"Om någon hade frågat, verkligen frågat varför jag tyckte om musiken skulle jag på den tiden inte ha kunnat svara. För att få ett svar borde frågan ha ställts direkt till mina inälvor."

Måste bifoga ett citat till. Egentligen föredrar jag ju det rent poetiska. 

Bryderier: Sannolikt hade jag blivit mer fängslad av romanen om jag hade ett uns av intresse för och kännedom om Händel och gammal barock operamusik. Jag är hur som helst sugen på att någon gång i framtiden läsa Edenborgs "Alkemistens dotter" och se vad han kokat ihop där.
  
Din Sanna.

Bokutmaning 2015 - Läs en bok med fler än 500 sidor

Kära Beatrice,

Låt mig presentera:

28.Läs en bok med fler än 500 sidor."Genom dina ögon" av Stephenie Meyer.

En kort sammanfattning av boken: Huvudpersonens namn är Vandraren och är en utomjordisk parasit, en "själ", som tar över andra varelsers kroppar. På planeten Jorden råkar det bli den motspänstiga Melanies kropp som vägrar förlora sitt medvetande helt. Melanies känslor och minnen för Vandraren till ett hemligt, mänskligt rebelläger i öknen, vilket leder till knepiga vänskaper och förälskelser på liv och död. 

Positivt:
+ Det här är ingen historia om kamp mellan gott och ont. Själarna praktiserar icke-våld och lever i ett närmast kommunistiskt samhälle som fungerar på grund av deras osjälviskhet. Det är inte svårt att förstå att de ville befria Jorden från den aggressiva, destruktiva människorasen. Samtidigt har de på så vis gjort sig skyldiga till en oblodig massutrotning. Gott och ont är minst sagt komplicerat - man tvingas till egen reflektion.
+ Budskapet är acceptans och samarbete. Melanie och Vandraren (som senare får namnet Wanda) vänder fiendeskap till varm vänskap.Denna vänskap visar sig inte vara helt unik. Andra själar låter sina barn behålla sina mänskliga medvetanden av kärlek.
+Det är spännande och medryckande kort sagt, och för att inte förstöra det för andra läsare försöker jag hålla mig kortfattad.
+En liten grej till bara: jag älskar alla referenser till och berättelser om de andra världar som Wanda bebott. Fantasifullt.

Negativt:
-Språket är kanske det enda som inte är så spännande med romanen, men det fyller trots allt sin funktion.
- Heteronormativt, så klart. Fast, är inte Melanie och Wanda lite förälskade i varandra?

Favoritkaraktär: Det måste bli Wanda. Det här är den typen av bok där man älskar sin huvudperson, och därmed också själva boken av bara farten. Hennes dilemman är dessutom smärtsamma, genomtänkta, bildande, omöjliga och fascinerande.

Favoritcitat:"Jag hörde ett skarpt, prasslande ljud...sedan kände jag doften. 'Ostbågar'utbrast jag.'På riktigt? Till mig?'" 

Jojo, sådär emotionell skulle jag också bli om jag fick en påse ostbågar i ett gudsförgätet, underjordiskt rebelläger. Mmmm!

Bryderier: Jag utser denna bok till min bästa hittills 2015, väl medveten om att det inte är riktigt okej att lovprisa Twilight-författaren Stephenie Meyer. En bok som lyckas göra mig engagerad på alla plan -känslomässigt, intellektuellt och rent hedonistiskt- förtjänar dock stora lovord. Det är alldeles för sällan jag hamnar i detta underbara flowtillstånd av ren läsglädje! Och förresten, alla borde leka med tanken kring hur det vore att dela kropp och medvetande med sin fiende någon gång.

Din Sanna.

Bokbrokigt inlägg

Kära Beatrice,
Jag hade nästan tänkt radera dig. Jag har läst både ditt och datt under dessa tre månader men ett stort, otrevligt & akademiskt projektarbete om motivation ödelagde min fritid, framför allt
 allt icke-akademiskt skrivande. Sedan kom tiden tillbaka och utbyttes av något slags skam över att jag försummat och såsom i allt för många relationer i mitt liv har jag istället valt att helt dra mig undan. Nu är det upp till bevis om du och jag fortfarande kan leka, Beatrice.

Sommarmorgonsläspose.

I kronologisk ordning har jag sedan sist avbockat följande läsutmaningspunkter sedan i april/maj. Nästan allt har lästs i juni.:

6.Läs en bok med mytologiska inslag. "Den hemliga historien" av Donna Tartt.I och med att bokens handling kretsar kring följderna av en utspårad Dionysos-rit tyckte jag att definitionen passade.Hade länge velat läsa denna och det innan min egen universitetstids slut.Men hallå. Varför denna kultstatus? Jag tyckte den var sjukt seg och det där mordet ville man bara ha överstökat helt utan sympati vare sig för offer eller förövare. Vem är inte psykopat i denna roman? Trots detta innehöll början av boken passager jag blev förälskad i, men det var å andra sidan (baserat på) citat ur grekiska klassiker.
1. Läs en bok med ett djur på omslaget. "Kung Caspian och skeppet Gryningen" av C S Lewis.Jag är fortfarande pepp på att läsa ut Narnia-serien, även fast jag gång på gång skulle vilja ge Lewis-gubben en åthutning. I denna bok lyser som i flera av hans andra böcker hans medeltida syn på könsroller igenom (kvinnor ska vara passiva och behagfulla, annars är de häxor etc.) och man vill bara ropa heja heja till Eustace och hans familj som får agera dåligt moraliskt exempel(!?) i sin egenskap som anat feministiska och moderna vegetarianer.Kung Caspian däremot, den kunglige hjälten, är ganska ordentligt läskig med sitt envälde och sin maktkåthet. Nåja, åsidosätter man sitt vuxna synsätt får man en fantasifull och rätt spännande barnfantasybok.Djuret på mitt omslag är den krigiske musen Ripipip.
17.Läs en bok vars omslag är till största del grått."Dorian Grays porträtt" av Oscar Wilde.Fniss, visst är det lite fyndigt att titeln också går i grå (gray) toner? Hur som helst är mitt ex magnifikt, med en vacker Dorian på framsidan och en allt annat än vacker Dorian på baksidan(det tog ibland emot att ha boken liggande i knät :s), allt i gråskalor. Wildes prosa är mycket tillfredsställande och hans uppenbara intelligens skiner överallt, men själva historien är förstås förutsägbar och utan underhållningsvärde (man vet ju hur det går...). Dessutom tycker jag den hinner bli tjatig i sin kärlek till motsägelsefullhet och moraliskt förfall trots det blygsamma omfånget.
12.Läs en bok med mindre än 200 sidor. "Älskaren" av Marguerite Duras.Detta blev min semesterbok i Stockholms skärgård. Således åkte jag också runt på färjor under läsningen men dock utan att träffa på någon romantisk kinesisk pedofil, mannen som givit namn åt titelns Älskare. Vad ska man säga? Duras sätt att skriva är verkligen eget. På samma gång verkar hon känslokall och överdrivet emotionell, kanske för att prosan mer är som minnesanteckningar för det som är viktigast i hennes personliga upplevelser; den är inte där för att förklara och bjuda in läsaren. Men som när man läser en annans dagbok dras jag med. Det jag hängde upp mig mest på som en egenhet är hur ofta hon talar om hur hon skulle vilja döda och dö på ställen där det borde verka melodramatiskt men snarare verkar iskallt.
11.Läs en bok på ett annat språk än svenska."The time machine" av H G Wells.Artonhundratalsroman om att resa till framtiden. Jag får ganska mycket ut av den här. Den spekulerar i vad som evolutionärt händer i en perfekt värld där inga faror och sorger lurar: jo, så klart blir folk idioter. Vad ska man ha intelligens till om inte till för att överleva? Boken visar nödvändigheten av att en viss ondska finns i världen, något som man som människa dagligen försöker hantera och förstå. Författaren framställer utvecklingen som ostoppbar (vilket nog inte direkt är fallet i vår tragiska, trasiga verklighetsvärld) men tröstar oss med att den mänskliga värmen är det som dör sist.
7.Läs en bok som inte utspelar sig i Europa eller USA."Män utan kvinnor"av (min favvoförfattare!)Haruki Murakami.
Lite fusk visade det sig vara att sätta den här boken under ovan nämnda utmaning. Detta är en novellsamling och en av berättelserna utspelar sig faktiskt inte i Japan utan i ett Prag under något som verkar vara Andra världskriget. Här förvandlas Kafkas Gregor Samsa till en människa igen och vill sätta på puckelryggiga kvinnor som vaggar fram som skalbaggar, så åtminstone är det inte ett verklighetens Prag det kan handla om. De japanska novellerna är dock i samma utflippade anda: här talas det om människors tidigare liv som nejonögon, Tokyo-ormar ringlar omkring och sprider dåliga omen och gubbar får kärleksanorexia.Murakami är förhäxande vad han än skriver för skit; blandningen av intresset för människors egenheter och försiktig surrealism blir alltid så förbannat bra.

Boken jag läser på fotot hoppas jag ska få en ordentlig sommarrecension så fort jag läst klart den. 

Din Sanna. 

Bokutmaning 2015 - Läs en bok som utspelar sig på en annan planet

Kära Beatrice,

Lov är tider då många läser ut böcker. Så även jag detta påsklov. Låt mig presentera en ny avbockad punkt: 

33.(29.)Läs en bok som utspelar sig på en annan planet."Mörkrets vänstra hand" av Ursula K Leguin

Vet-fortfarande-inte-hur-man-vrider-bilden.

Leguin har kallats den feministiska science fiction-romanens moder. Därför hade jag alldeles särskilda förväntningar  på den här boken; hennes författarskap lät för mig som en mycket spännande kombination.

En kort sammanfattning av boken: Jordlingen Genly (som kallas Genry av de infödda, vilka verkar ha ett uttal likt japanernas) har ensam tagit sig ned till den kalla och karga planeten Vinter där han agerar ambassadör för en intergalaktisk organisation som önskar ha Vinter som medlem. Det finns två dominerande länder på Vinter, Karthide (påminner om en enväldig monarki) och Orgoreyn (påminner om en kommunistisk diktatur) som inte riktigt gillar varandra fast inte krigar. Genly försöker först ställa in sig hos Karthides så kallade kung med hjälp av kungens närmaste man, Estraven. Det går fel, Estraven utvisas och Genly söker lyckan i Orgoreyn istället. Även här går något galet och Genly hamnar i ett slags gulag. Estraven lyckas rädda honom därifrån och tillsammans försöker de ta sig tillbaka till Karthide via planetens dödligt nordliga delar. Inte oväntat kommer de varandra mycket nära... 

Men vänta lite, säger läsaren. Vad är feministiskt i denna karga, manliga värld? Mycket riktigt är allt mycket manligt, men manligheten är här använt som ett neutrum, för planetens invånare är i själva verket könlösa varelser som endast under sina brunstperioder antar manligt eller kvinnligt kön. 

Positivt:
+ Positivt var väl att lära känna en ny genre. Riktig science fiction har jag aldrig tidigare läst i vuxen ålder.
+ Den mycket svåra resa som Genly och Estraven gör är bokens behållning. Den är intressant när den konstaterar att de båda är lyckliga under sina svåra förhållanden då de har varandra och ett tydligt mål även om det är omöjligt att vara glad. Överhuvudtaget är deras relation ganska spännande och detta är den enda passagen då jag tycker att Levain utnyttjar att hon skapat en värld med hermafroditiska varelser på ett vettigt sätt: här framkommer det dilemma Genly ställs inför när han under Estravens brunstperioder inte längre kan ignorera att Estraven inte bara är en man utan en kvinna också. (Men tyvärr, inget aliensex!)

Negativt:
- Överlag är det en torr och trög bok. Endast slutets skidfärd är engagerande och utlöser känslor. Boken känns hopplöst tråkmanlig med sina ständiga maskulina pronomen, val av ämnen (alltför mycket tid läggs på att beskriva maktmän och rikets angelägenheter - den lilla människan på planeten Vinter kommer ytterst sällan fram) och autistiska fixering vid nonsensaktiga fantasibeteckningar, utomjordiska namn, begrepp och tidräkning. Det finns ett särskilt bihang som beskriver denna komplicerade tidräkning i slutet av boken för den intresserade. Kan inte påstå att jag tillhör denna kategori. 

Favoritkaraktär: Kan inte ärligt säga att jag har någon. Alla karaktärer är så färglösa och enkla och nästan endast att betrakta som olika kollektiv. Den som har mest anlag för personlighet är dock Estraven, som överraskar lite i boken.

Favoritcitat: Jag måste tillägga att Leguin inte sällan skriver riktigt bra, även om hon trots det ofta lyckas vara så tråkig. Hon försöker också ge boken en filosofisk dimension som kanske till och med är hennes huvudsyfte. Problemet är väl att hon vill lite för mycket och inte allting hon vill är det jag vill ha.

"- Det okända, sade Faxes mjuka röst i skogen, det oförutsagda, det obevisade, det är vad livet grundar sig på. Okunnighet är tankens grundval. Om det bevisades att det inte finns någon Gud skulle det inte finnas några religioner. Ingen Handdara, ingen Yomesh, inga härdgudar, ingenting. Men om det bevisades att det finns en Gud skulle det inte heller finnas någon religion... Säg mig Genry, vad är det vi vet? Vad är säkert, förutsägbart, oundvikligt - det enda du med säkerhet vet rörande din framtid, och min?
- Att vi ska dö.
- Ja. Det finns egentligen bara en fråga som kan besvaras, Genry, och vi vet redan svaret... Det enda som gör livet möjligt är ständig outhärdlig ovisshet: att inte veta vad som ska hända härnäst."

Citatet kommer från en företrädare för en buddhisminspirerad rörelse som har medlemmar som tillsammans har förmågan att besvara vissa frågor om framtiden.

Bryderier: Mja, boken var inte direkt vad jag väntat mig. För den genusintresserade tillför den föga men kanske lite mer till den allmänt filosofiskt intresserade. "Mörkrets vänstra hand" är förresten en metafor för Ljuset; jämför med yin och yang. 

Din Sanna.

P.S. Är det må'n tro en slump att Leguin lätt kan ombildas till Genlui -> Genly? D.S.

Bokallmänbildning

Kära Beatrice,

Jag har skrivit en lång lista (med 44 titlar) som känns som hål i min allmänbildning. Här är mina tio största hål:

1. "Stolthet och fördom" (eller något annat) av Jane Austen - Via Brontë-systrarna har jag kunnat ana att denna sortens relationsbaserade kvinnolitteratur à la 1800-talet verkligen är min melodi. Jane Austen är ännu mer känd och därav känns faktumet att jag inte läst en rad av henne märkligt!
2. "Svindlande höjder" av Emily Brontë - Näst efter "Jane Eyre" den mest kända Brontë-boken och därför är det lite lustigt att jag valde att läsa "Villette" som nummer två. Kan jag gilla Emily lika mycket som Charlotte? Jag grät när jag såg 30-talsfilmatiseringen av denna bok.
3. "1984" av George Orwell - Denna roman sägs år efter år bli mer aktuell. Det vore högst allmänbildande att läsa boken bakom "storebror ser dig". Inte varenda gamla klassiker kan sägas vara direkt relevant för det moderna samhället och dessutom kanske mer än då den skrevs.
4. "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" av Selma Lagerlöf - Denna bok bjuder på allmänbildning från olika håll. Man läser en nobelpristagare, en svensk klassiker, en svunnen generations geografiskolbok och lär sig säkerligen både det ena och andra om Sverige, även om det delvis bara är det Sverige som var. Säkert mysig att läsa en sommardag på landet i gräset med ett glas saft!
5. "Frankenstein" av Mary Wollstonecraft Shelley - Jag började läsa den här boken en gång i världen, men var för liten då. Nu är jag nog beredd. Liksom "1984" en bok vars tema kanske är ännu mer aktuellt idag, då vetenskapen lärt sig manipulera med livet nästan hur som helst. Ja, jag har sett filmatiseringar, men det tycker jag inspirerar ännu mer till att man vill läsa det oförvanskade originalet.
6. "Robinson Crusoe" av Daniel Defoe - Man måste ju liksom läsa den bok som har kallats den första fiktionsromanen! Dessutom tycker jag den verkar både spännande och historiskt allmänbildande för den som vill förstå upplysningstidens människa.
7. "Don Quijote av la Mancha" av Miguel de Cervantes - En av de där böckerna som både talesätt bygger på och den moderna kulturen ofta refererar till.
8. "Skattkammarön" av Robert Louis Stevenson
9. "Dr Jekyll och Mr Hyde" av Robert Louis Stevenson
10. "Jorden runt på 80 dagar" av Jules Verne - Gemensamt för dessa tre är att de är så solklara klassiker och ständigt uppdaterats med moderna versioner.

"Stolthet och fördom", "Svindlande höjder" och "Skattkammarön" står för övrigt olästa i min bokhylla. Vi får se om en avcheckning med utmaningslistorna leder till att någon av dessa titlar godkännes. 

Din Sanna.