Litterär summering av 2018

Enligt Goodreads, och det kan hända att jag bläddrat i någon diktsamling som fallit utanför radarn där, läste jag 55 litterära verk under 2018: en allsköns blandning av skönlitteratur, facklitteratur och lyrik. En del av denna skönlitteratur är noveller, då jag liksom många fallit för Novellix-trenden. Det känns lite fuskigt att ett novellhäfte räknas i lika hög grad som en hel roman. Men men. Vad det gäller facklitteratur så förvånas jag över att så många av titlarna kan räknas som det. Jag trodde inte jag läste facklitteratur. Kanske för att jag tänker mer hårda fakta när jag tänker icke-skönlitteratur, och det facklitterära jag plöjer hör nästan uteslutande till de lite flummigare områdena psykologi, filosofi och litteraturvetenskap. (Känner att mitt bildningsrelaterade mindervärdeskomplex kryper sig på här, bäst att skynda vidare).

Min mest nytagna litterära bild: ser svår ut tillsammans med Stagnelius på tåget.

Som jag och min bloggande soul sister Sofia ett flertal gånger i litterära diskussioner fått konstatera är det jävligt svårt att hålla på och betygsätta och rangordna böcker. En läsupplevelse är egentligen för komplex för det. Det beror mycket på, för att citera "Om konsten att läsa och skriva" av Olof Lagercrantz som jag roade mig med för några veckor sedan, att läsaren är lika delaktig i skapandet av en berättelse som författaren:

Om alltså femtio procent av en bok är skriven av läsaren, blir följden att boken blir bättre ju mer begåvad denne läsare är och ju mer kärlek han lägger ned på läsningen. Gud give oss alla, som skriver, goda läsare!

Personligen skulle jag vara försiktigare med så starka ord som "begåvad" och "kärlek" (och för allt i världen hålla "Gud" utanför), utan snarare konstatera att vi alla har olika bagage som gör att vi tolkar och väver berättelser på skilda sätt. Därför kommer det aldrig finnas någon objektiv sanning om vad som är bra och dålig litteratur, bara tendenser.


Kanske just därför är det roligt att ändå försöka skapa topplistor. Jag skapade min 5-i-topp utifrån två parametrar: vad påverkade/vägledde mig mest, och vad tyckte jag var skickligast. Alltså ett mer subjektivt och ett mer objektivt kriterium. Sedan har jag gått på magkänsla. 


1. Edith Södergrans dikter
Det känns inte mer än rätt att det är poesi i topp eftersom just lyrikens självklarhet på mitt nattduksbord är ett nytt fenomen. Den passar så bra för någon med för mycket känslor och för lite ork. Korta, kärnfulla stycken text som sätter ord på det obeskrivliga. Och ingen är så bra som Edith, tycker jag! Den här sparar jag på:


Min framtid
Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.
Jag skall bygga dem upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.


2. Happy, happy: En bok om skilsmässa av Maria Sveland, Katarina Wennstam et al.
Det här är förmodligen inget mästerverk, men det är en samling intressanta vittnesmål och kloka reflektioner kring det här med skilsmässa. Jag sög i mig den som en svamp och den fick mig att alstra mod. Ibland är den bästa läsupplevelsen den som får en att känna sig mindre utomjordisk, mer legitim, t ex att man kan känna såhär:

För verkligheten bortom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen mycket, mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

3. Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
Det här var den enda roman som jag gav högsta betyg 2018. Då jag redan bloggat om den ska jag inte tillägga så mycket. Men det jag tänkt mest på såhär i efterhand är ju det här med att hon får en katt och inte någon jävla drömprins i slutet. Jag vill också ha katt!


4. Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Även denna har jag bloggat om, men nu en liten betraktelse om hur en läsupplevelse fortsätter att utvecklas efter att pärmarna stängts. När jag just hade läst klart "Ett litet liv" var jag visserligen tagen och påverkad, men jag såg också lite ned på den eftersom jag tyckte att det blev onödigt melodramatiskt ibland. Man hade klarat sig så bra utan pedofila, sadistiska katolska munkar liksom. Med tiden har det dock bleknat bort men däremot har allt som är klokt och sant i den boken verkligen etsat sig fast i mig. Det är ofta som den dyker upp i mina tankar, mycket mer än föregående bok till exempel. Den här boken är sällsam. Den är skriven med brinnande känsla och uppriktighet på ett sätt jag inte upplevt tidigare.


5. Kärlekens samtal av Roland Barthes
Det här är också en alldeles säregen läsupplevelse. Baserat på Barthes föreläsningsmaterial kring kärleken och litteraturen har den här boken med korta, intensiva texter om kärlekens natur tillkommit. Ibland blir man helt snurrig i huvudet: det är akademiskt, det är lite repetitivt. Men ack så mycket sanning framförd med hjälp av den litterära skatten och anekdoter ur hans eget och vänners liv på utsökt prosa. Jag älskar böcker med många citat att spara på.

Det finns en romantisk målning som visar en anhopning frusna vrakspillror i ett arktiskt ljus. Inte en människa, inte ett föremål kan skådas på denna förödelsens plats, men om jag är offer för kärlekssorg kräver detta tomma rum att jag förflyttar mig dit: jag ser mig själv sitta som en figurin på ett av isblocken, övergiven för evig tid. "Jag fryser", säger den älskande, "vi går tillbaka", men det finns ingen återväg, skeppet är krossat. Den älskande människan känner ett särskilt slags kyla: frusenheten hos ungen (människans, djurets) som behöver modersvärme.

 Det får summera 2018. Jag har förresten redan kanske läst 2019s bästa bok, ett lätt snopet men angenämt faktum. "Väggen" av Marlen Haushofer. Vi får se om andan faller på, för den förtjänar ett eget inlägg.
 

 

 
 
 

Årets sista bok

Om jag väl börjat läsa en bok är det mycket osannolikt att jag inte läser ut den. Ibland undrar jag verkligen varför. So many books, so little time - och så lägger jag ibland veckor på böcker som jag tycker hade haft mer funktion som dasspapper. Att jag ändå insisterar tror jag har mycket med min trotsiga sida att göra. Allt ska vara så snabbt, maxat och lättsmält nuförtiden och jag har ingen lust att vara en del av det.


Dessutom finns det böcker som är väldigt mycket uppförsbacke för att sedan belöna med en ljuvlig nedförsbacke framåt slutet. Boken som tycks bli årets sista, "Butcher's crossing" av John Williams, hör till denna kategori.

Jag får tvinga mig själv att läsa om horor som är så kåta på ungpojkar att dessa får ligga gratis, tystlåtna män som rider ut i vildmarken för att hitta sig själva och barbarisk masslakt av vilda djur. Jupp, det här är på sätt och vis den där romanen som det förmodligen finns alldeles för många av: yngling ska bli man och det sparas inte på klyschorna för att den unge Will Andrews ska nå dit. Man får dock känslan från början att det nog kommer gå åt helvete med allt åtminstone rent objektiv sett; frågan är bara vad det är som kommer gå fel. Det tycks inte heller som att denna risk bekymrar Andrews nämnvärt.


Utan att avslöja för mycket genomgår bokens viktigaste karaktärer trauman som bryter ned dem. Trauman handlar om att få vår tillvaro och våra drömmar krossade. Andrews försöker få grepp om vad som kvarstår hos en människa efter katastrofen:


"Det var den där intigheten som McDonald hade talat om i sovbaracken då han stod under fotogenlampan som flimrade svagt i mörkret; det var den blå tomheten i Charley Hoges stirrande blick som han hade sett in i och som han hade försökt berätta om för Francine; det var den föraktfulla min som Schneider hade vänt mot floden strax innan hästhoven släckte uttrycket i hans ansikte; det var det oresonliga och envisa uttrycket i Millers ansikte inför den rasande snöstormen uppe i bergen; det var den ihåliga glansen i Charley Hoges ögon då han vände sig bort från elden för att följa Miller i nattmörkret; det var den öppna förtvivlan som förvred McDonalds ansikte till en ursinnig mask i den vilda jakten på Miller under den förintande branden; det var vad han nu såg i Francines sovande ansikte där det vilade slappt mot kudden."


Hos alla dessa människor är det något som slocknar, för ett utslocknande följer alltid när något stått i brand. Vad Andrews försöker få grepp om är vilka olika uttryck det kan ta. Han observerar galenskap: både riktad inåt och utåt. Han ser bitter resignation och isolering. Men hos honom själv finns ett accepterande lugn. Han kan nu se världen för vad den är, han har insett sin maktlöshet inför livet men väljer ändå att på bokens sista sida rida ut i den och aldrig vända tillbaka.


Självhjälpsböcker är bland det osexigaste jag vet men det ska inte hymlas med att jag använder skönlitteratur på just det sättet. Det känns passande att jag avslutar 2018 med den här boken efter att själv vänt upp och ned på hela min tillvaro. Det är ofta svårt att skilja på resignation och accepterande lugn, men det ena är att låta sig dö mentalt medan det andra är livsbejakande. Den jag identifierar mig med i romanen är ändå Will Andrews. Vilka låga nivåer mitt mående än nått de senaste månaderna har det alltid funnits ett tryggt lugn i vetskapen om att alla illusioner och lögner som byggde den gamla tillvaron är utraderade. Man måste se världen för vad den är för att kunna leva i den. Men inte resignera - inte ge upp. Det är långtifrån alltid angenämt men det lönar sig i slutet; precis som den här boken.

Läsutmaning 2019

I vanlig ordning kan konstateras att mitt bloggande stannat av under andra delen av året. I ärlighetens namn är det inte bara bloggen som ligger i träda, utan bloggerskan själv också. Dagar flyter ihop när man lider av ett tillstånd som närmast liknar narkolepsi. Jag skyller på året och årstiden. Och ber en stilla bön om att våren kommer tidigt.


Förutom vår finns det ytterligare en fördel med nytt år: ny bokutmaning. Jag tog ett sabbatsår från ambitiösa utmaningar 2018 men de är ju lite kul att pyssla med. (Inte minst om man lyckas lura andra att göra detsamma).
Här alltså vad jag tänkt låta vägleda det litterära 2019:

Kompensatoriskt färgglad läsutmaningslista

1. En bok av en tysk författare.

2. En bok som rekommenderats av en person du tycker mycket om.

3. En bok som givit upphov till en tv-serie.

4. En bok som givits ut på Bonnier förlag.

5. En bok med ett ansikte på omslaget.

6. En skräckroman.

7. En bok av en kvinnlig 1800-talsförfattare.

8. En bok av en oceanisk författare.

9. En bok som handlar om utanförskap.

10. En bok som författaren skrev i 20-årsåldern.

11. En bok med religiöst innehåll.

12. En bok som är skriven av en muslim.

13. En bok som utspelar sig i en småstad.

14. En bok för barn.

15. En bok som du vill läsa för din allmänbildning.

16. En bok av en kanadensisk författare.

17. En svart bok.

18. En bok där ett barn föds.

19. En bok som kultförklarats.

20. En bok av en arbetarförfattare.

21. En bok om systrar.

22. En bok av en svart författare.

23. En bok vars originalspråk är franska.

24. En bok av en homosexuell författare.

25. En bok där magi förekommer.

26. En bok med ett enfärgat omslag.

27. En bok som är mellan 250 och 350 sidor lång.

28. En bok som utspelar sig till havs.

29. En bok som utspelar sig i Västergötland.

30. En bok av en författare från ett grannland.

31. En bok som är skriven av fler än en författare.

32. En bok som fått pris.

33. En bok som blivit tecknad film.

34. En bok med en stjärna på omslaget.

35. En bok vars titel har samma begynnelsebokstav som ditt namn.

36. En bok av en skånsk författare.

37. En bok av en författare du velat läsa länge.

38. En bok skriven av en 80-talist.

39. En bok där djur kan tala.

40. En bok som kretsar kring en högtid.

Som alltid är målsättningen, för att man inte ska känna sig alltför låst och överväldigad, att klara hälften av utmaningarna, och kreativa tolkningar och lösningar uppmuntras.
Summering av bokåret 2018 utlovas också men än hinner jag läsa en eller ett par ytterligare romaner innan det är dags.

Blir man smart av att läsa...?

Jag är tveksam. Jag tycks bli dum av min autistiska fixering vid litteratur. Vem köper dessa mängder av böcker när man har typ 30 olästa och ska flytta skitsnart? (Borde spana efter bokhyllor i stället...)

Jag kanske helt enkelt inte är så bra på att förneka mig själv det jag vill längre.

Köpt för cirkus någon vecka sedan + köpt idag:

Att bara läsa första boken i serier

För närvarande läser jag första boken i hemmafrueposet om Maj, "Att föda ett barn", efter att den fått vistas ett gäng år på olästhyllan. Det är ett säreget stycke bok som jag tycker är helt klart läsvärt, men kan också relatera till vad någon skrev i litteraturgäris-gruppen om att man blir väldigt mätt av alla neurotiska mat- och menybeskrivningar. Frågan är om det hela håller i två böcker till?

Det är liksom lite läskigt att påbörja en trilogi eller kvartett eller att läsa böcker med uppföljare överhuvudtaget. Man känner sig starkt manad att läsa allt när man vet att det finns en fortsättning - men tänk om jag egentligen känner mig nöjd (eller rentav missnöjd) efter att ha läst första boken?


När jag började med nuvarande läsning slog det mig hur många serier jag ändå faktiskt börjat läsa de senaste 1-2 åren men inte fortsatt med. De jag kan komma på är, förutom Maj:
- "Odinsbarn"/Korpringarna av Siri Pettersen
- "Magikerna" av Lev Grossman (skulle gärna se tv-serien med men låter mig inte göra det förrän jag läst alla böckerna...)
- "Min fantastiska väninna"/Neapelkvartetten av Elena Ferrante (Åh vad jag har letat efter en inbunden utgåva av del 2 i sommar)
- "Outlander" av Diana Gabaldon
Förutom den sista som jag avskydde hjärtligt har jag verkligen ambitionen att läsa alla tillhörande böcker någon gång. Vi får väl se hur det blir, för man lever ju inte för evigt. Jag antar att jag liksom vill läsa för mycket och skyr den där låstheten.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - vloggigt inlägg

Voilà - mitt första (och förmodligen sista) vlogginlägg, och det om en alldeles utmärkt (!) bok. Den inte fullt så höga ambitionsnivån på mitt videomakande är den inte riktigt värdig, men jag behövde något att göra här i  min... ensamhet, haha. 

Bra läsställe no. 1: caféer

Sitter på ett gudomligt tomt café i Borås och har gjort det sedan de öppnade.Jag är en sådan där asocial individ som inte har det minsta emot att sitta på diverse serveringar all by myself. Lite svår 80-talsmusik och lektyr av något slag duger gott som sällskap för mig för det mesta. 

Denna morgon läser jag Nina Bouraoui, Om Lycka. Jag har funderat på att skriva ett blogginlägg om fröken Bouraoui, men fastslagit att jag tycker mindre om hennes sätt att skriva för varje ny bok. Den första var wow och den tredje (den aktuella)känns mäh. Jag misstänker att det kan ha med sinnesstämning och mottaglighet att göra. Vill man läsa något väldigt eget och känslostyrt kan jag rekommendera henne i alla fall. 

En annan sak jag gillar med caféer är att man passivt (eller aktivt) kan observera människor. Tre ovetande själar blev avporträtterade idag:

Hoppas att jag snart läser något som är värt ett rikigt bokrecensionsinlägg!