Läsutmaning 2019

I vanlig ordning kan konstateras att mitt bloggande stannat av under andra delen av året. I ärlighetens namn är det inte bara bloggen som ligger i träda, utan bloggerskan själv också. Dagar flyter ihop när man lider av ett tillstånd som närmast liknar narkolepsi. Jag skyller på året och årstiden. Och ber en stilla bön om att våren kommer tidigt.


Förutom vår finns det ytterligare en fördel med nytt år: ny bokutmaning. Jag tog ett sabbatsår från ambitiösa utmaningar 2018 men de är ju lite kul att pyssla med. (Inte minst om man lyckas lura andra att göra detsamma).
Här alltså vad jag tänkt låta vägleda det litterära 2019:

Kompensatoriskt färgglad läsutmaningslista

1. En bok av en tysk författare.

2. En bok som rekommenderats av en person du tycker mycket om.

3. En bok som givit upphov till en tv-serie.

4. En bok som givits ut på Bonnier förlag.

5. En bok med ett ansikte på omslaget.

6. En skräckroman.

7. En bok av en kvinnlig 1800-talsförfattare.

8. En bok av en oceanisk författare.

9. En bok som handlar om utanförskap.

10. En bok som författaren skrev i 20-årsåldern.

11. En bok med religiöst innehåll.

12. En bok som är skriven av en muslim.

13. En bok som utspelar sig i en småstad.

14. En bok för barn.

15. En bok som du vill läsa för din allmänbildning.

16. En bok av en kanadensisk författare.

17. En svart bok.

18. En bok där ett barn föds.

19. En bok som kultförklarats.

20. En bok av en arbetarförfattare.

21. En bok om systrar.

22. En bok av en svart författare.

23. En bok vars originalspråk är franska.

24. En bok av en homosexuell författare.

25. En bok där magi förekommer.

26. En bok med ett enfärgat omslag.

27. En bok som är mellan 250 och 350 sidor lång.

28. En bok som utspelar sig till havs.

29. En bok som utspelar sig i Västergötland.

30. En bok av en författare från ett grannland.

31. En bok som är skriven av fler än en författare.

32. En bok som fått pris.

33. En bok som blivit tecknad film.

34. En bok med en stjärna på omslaget.

35. En bok vars titel har samma begynnelsebokstav som ditt namn.

36. En bok av en skånsk författare.

37. En bok av en författare du velat läsa länge.

38. En bok skriven av en 80-talist.

39. En bok där djur kan tala.

40. En bok som kretsar kring en högtid.

Som alltid är målsättningen, för att man inte ska känna sig alltför låst och överväldigad, att klara hälften av utmaningarna, och kreativa tolkningar och lösningar uppmuntras.
Summering av bokåret 2018 utlovas också men än hinner jag läsa en eller ett par ytterligare romaner innan det är dags.

Blir man smart av att läsa...?

Jag är tveksam. Jag tycks bli dum av min autistiska fixering vid litteratur. Vem köper dessa mängder av böcker när man har typ 30 olästa och ska flytta skitsnart? (Borde spana efter bokhyllor i stället...)

Jag kanske helt enkelt inte är så bra på att förneka mig själv det jag vill längre.

Köpt för cirkus någon vecka sedan + köpt idag:

Att bara läsa första boken i serier

För närvarande läser jag första boken i hemmafrueposet om Maj, "Att föda ett barn", efter att den fått vistas ett gäng år på olästhyllan. Det är ett säreget stycke bok som jag tycker är helt klart läsvärt, men kan också relatera till vad någon skrev i litteraturgäris-gruppen om att man blir väldigt mätt av alla neurotiska mat- och menybeskrivningar. Frågan är om det hela håller i två böcker till?

Det är liksom lite läskigt att påbörja en trilogi eller kvartett eller att läsa böcker med uppföljare överhuvudtaget. Man känner sig starkt manad att läsa allt när man vet att det finns en fortsättning - men tänk om jag egentligen känner mig nöjd (eller rentav missnöjd) efter att ha läst första boken?


När jag började med nuvarande läsning slog det mig hur många serier jag ändå faktiskt börjat läsa de senaste 1-2 åren men inte fortsatt med. De jag kan komma på är, förutom Maj:
- "Odinsbarn"/Korpringarna av Siri Pettersen
- "Magikerna" av Lev Grossman (skulle gärna se tv-serien med men låter mig inte göra det förrän jag läst alla böckerna...)
- "Min fantastiska väninna"/Neapelkvartetten av Elena Ferrante (Åh vad jag har letat efter en inbunden utgåva av del 2 i sommar)
- "Outlander" av Diana Gabaldon
Förutom den sista som jag avskydde hjärtligt har jag verkligen ambitionen att läsa alla tillhörande böcker någon gång. Vi får väl se hur det blir, för man lever ju inte för evigt. Jag antar att jag liksom vill läsa för mycket och skyr den där låstheten.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - vloggigt inlägg

Voilà - mitt första (och förmodligen sista) vlogginlägg, och det om en alldeles utmärkt (!) bok. Den inte fullt så höga ambitionsnivån på mitt videomakande är den inte riktigt värdig, men jag behövde något att göra här i  min... ensamhet, haha. 

Bra läsställe no. 1: caféer

Sitter på ett gudomligt tomt café i Borås och har gjort det sedan de öppnade.Jag är en sådan där asocial individ som inte har det minsta emot att sitta på diverse serveringar all by myself. Lite svår 80-talsmusik och lektyr av något slag duger gott som sällskap för mig för det mesta. 

Denna morgon läser jag Nina Bouraoui, Om Lycka. Jag har funderat på att skriva ett blogginlägg om fröken Bouraoui, men fastslagit att jag tycker mindre om hennes sätt att skriva för varje ny bok. Den första var wow och den tredje (den aktuella)känns mäh. Jag misstänker att det kan ha med sinnesstämning och mottaglighet att göra. Vill man läsa något väldigt eget och känslostyrt kan jag rekommendera henne i alla fall. 

En annan sak jag gillar med caféer är att man passivt (eller aktivt) kan observera människor. Tre ovetande själar blev avporträtterade idag:

Hoppas att jag snart läser något som är värt ett rikigt bokrecensionsinlägg! 

Ett litet liv - tillägnat mina vänner

Min allra käraste bibliotekariebästis Sofia har länge peppat mig att läsa hypade "Ett litet liv". Denna juni månad kände jag slutligen att rätt stämning infunnit sig. 

Innan boken blev brutalt misshandlad i väskan

.

Började läsa boken i samband med att jag fick söka vård för min svåra utmattning (men vägrade att låta mig sjukskrivas, plikten framför fucking allt). Det är inte lätt att erkänna och visa svaghet. Det fordrar svårförvärvad tillit. Jag känner mig så lyckligt lottad över att mitt i elakartad kris ha så många gyllene livlinor omkring mig. Både vänskapskretsen och arbetsplatsen har erbjudit många tröstande famnar, bildligt som bokstavligt. 

"Ett litet liv" handlar i första hand om Jude, en fysiskt och psykiskt skadad man vars förflutna är osannolikt vedervärdigt. (Bokens största brist: författaren tenderar till onödiga överdrifter för att få fram sitt budskap). För omgivningen framstår Jude som en nästan lite överjordisk varelse: vacker, intelligent, mystiskt förtegen men en omtänksam lyssnare, och med en änglalik sångröst. Själv är han behärskad av självhat.

"De stirrar och stirrar på varandra tills Judes ansikte nästan upphör att vara ett ansikte: det är en rad färger, vinklar, former som ordnats på ett sätt som ger andra människor njutning, men som inte ger sin ägare någonting"

Från ungdom till död följer man Judes kamp för att trotsa det förgångna och med vänskapsrelationer som t ex får vara substitut för konventionella föräldrar och romantiska partners. Jag älskar hur boken utforskar vänskapens oändliga möjligheter och former.

"Och på vilket sätt var en vänskap mer medberoende än en parrelation? Varför var det beundransvärt när man var tjugosju men obehagligt när man var trettiosju? Varför var inte en vänskap lika mycket värd som en parrelation? Varför var den inte rentav bättre? Det var två människor som höll ihop, dag efter dag, förbundna inte av sex eller fysisk attraktion eller pengar eller barn eller ägodelar, bara av en gemensam vilja att fortsätta, en ömsesidig hängivenhet inför ett förbund som aldrig kunde kodifieras. Vänskap var att bevittna en annan människas långsamma rännil av kval och långa slängar av leda och enstaka framgångar. Det var att känna sig hedrad av privilegiet att få närvara i en annan människas olyckligaste stunder och veta att man i gengäld fick vara olycklig inför honom." 

"Ibland undrade han om det helt enkelt var bristande kreativitet - hans och Judes - som fick dem att tro att deras förhållande alls måste innehålla sex. Men det hade känts som enda sättet att uttrycka djupare känslor. Ordet "vän" var så vagt, så opassande och otillräckligt - hur skulle han kunna använda samma ord för att beskriva vad Jude betydde för honom som han använde om India och Henry Youngarna? Så de hade valt ett annat, mer välbekant slags förhållande, som inte hade fungerat. Men nu uppfann de sin egen typ av förhållande, som inte var officiellt erkänt av historien eller odödliggjort i poesi eller musik, men som kändes sannare och mindre begränsande."

Jag kan inte komma på något åsamkar en så mycket lidande som defekta relationer. De här trångsinta förväntningarna på vilka relationer man bör ha och inte ha samt hur de bör se ut är en stor orsak till att relationsdiskrepans och -ambivalens uppstår.

Själv har jag självdestruktivt lätt för att börja älska människor som berör mig eller väcker min beundran. Varje vänskap har för mig haft sin förälskelseliknande fas. Däremot kan jag ha desto svårare att förmedla det, eftersom kärlek i alla fall i vår kultur egentligen är något reserverat för sexuella förhållanden om inga blodsband är inblandade. Det är något skamligt och suspekt med att visa kärlek när det inte är väntat. Hur många gånger har man inte tänkt något vackert om någon kontra hur få gånger man faktiskt vågar uttala det? Och om man trots allt gör det: hur ofta vrider inte omgivningen på sig i rädsla för dold agenda, otro eller kanske perversion? Delvis beror det väl också på att om man tycker om så är en naturlig följd att vilja bli omtyckt tillbaka. Öppen kärlek är en blottad strupe och kärleksanomali är inget för svaga individer. Har man som Jude (eller jag) blivit utsatt för mycket hat och kyla i sin barndom är man dessutom förprogrammerad att tro att ingen kan tycka om en, och om någon mot förmodan skulle göra det, att något kommer ske eller avslöjas som ändrar på det faktumet. Liksom Judes många ärr och krämpor är det något som man kan lindra och kosmetiskt förbättra med vård och omtanke, men aldrig återställa eller utradera.

Jag har för vana att hålla mina inlägg relativt spoilerfria, men jag tycker att en viktig poäng med boken är att varken början eller slut är lyckliga. Däremellan finns det dock många stunder av lycka. Det är nog det lilla, genomsnittliga livets dramaturgi. Vad som än händer, hänt eller ska hända så förändrar inte det sanningen i ögonblickets lycka. Det är så man måste leva när ens livskulisser känns hopplöst mörka. Och hittar man en annan famlande hand i mörkret bör man våga gripa tag i den och hålla fast, även om man är rädd. 

"Ett litet liv" är pornografi för den som gillar att befatta sig med funderingar kring relationer och lidande. Det förekommer ett snudd på vulgärt vältrande i misär. Men summa summarum är det en mycket bra bok - kanske särskilt att prata om med sina käraste vänner. <3

Om kyla, värme och fångenskap - Alberte

Ibland kastar människor påståenden på en som fastnar. Min mormor sa en gång till mig: "Du har ett stort fel. Om du verkligen vill någonting så gör du ingenting åt det." Jag minns det som att jag blev häpen och nästintill arg. Jag höll inte med. Men de där orden har förföljt mig som ett mantra genom åren. Jag vet inte om de blev en självuppfyllande profetia, men nu tycks de mig sanna. 

Det är inget fel på min vilja. Den är stark och envis till sin natur, men har man en sådan vilja krävs också mod. Utan mod trasar man sönder sig själv inifrån med inåtvuxna drömmar och söver sig själv apatisk med passiva, bekväma livsval. 

Så känner man sig lika förlamande feg som jag kan jag rekommendera följande bokserie (trots att jag inte läst klart): Alberte av Cora Sandel. En grå nordnorsk flicka uppvuxen i ett emotionellt kylskåp och är fången i andras förväntingar och sin egen brist på självkänsla. Det är smärtsamt trist, men skrivet med sådan känsla, som hur kyla och värme upplevs i ömtålig kropp och själ: 

"Det är varmt i hela sängen, och det är som om kroppen hade slagit ut, som om ett skal omkring henne hade sprängts./ Hon sträcker på sig, hon känner sig rörlig och mjuk och har råd att umgås lättsinnigt med sin egen värme. Det händer att hon övermodigt sticker ut en fot i kylan bara för att få känna den bli varm igen så fort hon drar tillbaka den./ På kvällen ligger hon hopkrupen under täcket i timmar, skakande av invärtes köld. Hon gör sig liten hon kan, med benen uppdragna under sig och armarna i kors över bröstet. Uppe mellan skulderbladen sitter kylan och biter som en smärta. Hon har den i kroppen hela dagen, och den följer henne till sängs. Hennes fötter är som isklumpar, som inte tillhör henne, och hon blir stel av den sammankrupna ställningen./ Så småningom glider hon in i ett slags vaken dvala. Hennes kropp sover, den är iskall men domnad och utan känsel. Uppe i huvudet sitter hjärnan och surrar med sitt."

Vad jag förstår tar Alberte sig till sist till Paris. Jag väntar spänt på hur hon gör för att bryta sig loss.