Bokutmaning 2015 - Läs en bok med ett pronomen i titeln

Kära Beatrice,

Här kommer en bok som är mycket olik den föregående.

20.Läs en bok med ett pronomen i titeln. "Mitt grymma öde" av Carl-Michael Edenborg

Jag har en del erfarenhet av Edenborg sedan tidigare, dels under pseudonymen Gunnar Blå (snusk!) och som översättare av den ökände Sacher-Masochs "Venus i päls" (också snusk, förstås). Jag var alltså förberedd på vad som väntade mig och har sedan innan fått smak på Edenborgs förlag Vertigo och dess fokus på snuskäckel i vackert format. 


En kort sammanfattning av boken: Detta är en fiktiv skildring av den historiske kompositören Händels liv. Händel är ett svin, kort sagt, och verkar vara född ett sådant. Visserligen utsätts den unge Händel för diverse trauman, inte minst våldtäkter till höger och vänster, men detta är för honom mest en inspirationskälla till det gudomliga skapandet. Förutom av musik fylls Händels huvud annars nästan bara av kastratsångare, "änglarna". Den enda människa han älskar i sitt liv är den pojke, Domenico, vars kastrering han fick bevittna i sin ungdom. Därefter bär Händel med sig Domenicos russinartade testiklar i ett etui vid bröstet. Han tar fram dem ibland när han vill ha inspiration och tröst. Tja. Detta är kanske är allt man behöver veta till en början. 

Positivt:
+ Herr Edenborg skriver äckligt bra. Det är vackert.
+ För att vidareutveckla det är det inte bara prosan som är snygg. Det är snyggt att blanda bestialiskt innehåll med stora känslor och poesi. Kontraster går alltid hem.
+ Detta är definitivt en historia som jag inte läst innan. 

Negativt:
- Vi får ingen vidare karaktärsutveckling i den här boken, förutom att Händel blir en aning grymmare och mer besatt eftersom. Det finns dock ingen större dramaturgisk tillfredsställelse i det; berättelsen befinner sig rakt igenom på ungefär samma känslomässiga nivå. En höjdpunkt skulle väl vara när Händel får smaka lite på sin Domenico, men förhållandevis tar detta upp för lite plats.
- Boken hade vunnit i känslomässighet om Händel hade känts som en mer trovärdig karaktär. Han fyller sitt syfte som äckelfascinerande och ibland till och med komisk, men hans känsloregister verkar inte vara särskilt sofistikerat. Det är hat, det är besatthet, det är likgiltighet och det finns inga mellanting. Man tycker sig läsa om en smålustig karikatyr. Det blir alltid mycket intressantare när man bjuds in till att uppfatta den monstruöse som mänsklig och således luras att identifiera sig med honom. Edenborg vill gärna uppnå detta tror jag, men lyckas inte riktigt.

Nu ser det ut som det negativa överväger, men jag tycker ändå att detta är en roman över genomsnittet.

Favoritkaraktär: Jag känner mest sympati för de starka kvinnor som glimtar till i boken: de operasångerskor som inte låter sig kuvas av Händels starka kvinnohat utan ger igen med samma medicin och får respekt.

Favoritcitat: "Flickan tryckte ihop brösten med händerna, då såg de ut som ett par skinkor. Jag föreställde mig att det snart skulle klämmas fram något vederstyggligt ur dem."

Om hur Händel som yngling "nästan våldtas" av en ung piga i hushållet. Ett bra exempel på många av bokens kärnteman: sexuella trakasserier, kvinnoförakt, snygg prosa och snusk som man grymtar och fnissar åt.

"Om någon hade frågat, verkligen frågat varför jag tyckte om musiken skulle jag på den tiden inte ha kunnat svara. För att få ett svar borde frågan ha ställts direkt till mina inälvor."

Måste bifoga ett citat till. Egentligen föredrar jag ju det rent poetiska. 

Bryderier: Sannolikt hade jag blivit mer fängslad av romanen om jag hade ett uns av intresse för och kännedom om Händel och gammal barock operamusik. Jag är hur som helst sugen på att någon gång i framtiden läsa Edenborgs "Alkemistens dotter" och se vad han kokat ihop där.
  
Din Sanna.

Bokutmaning 2015 - Läs en bok med fler än 500 sidor

Kära Beatrice,

Låt mig presentera:

28.Läs en bok med fler än 500 sidor."Genom dina ögon" av Stephenie Meyer.

En kort sammanfattning av boken: Huvudpersonens namn är Vandraren och är en utomjordisk parasit, en "själ", som tar över andra varelsers kroppar. På planeten Jorden råkar det bli den motspänstiga Melanies kropp som vägrar förlora sitt medvetande helt. Melanies känslor och minnen för Vandraren till ett hemligt, mänskligt rebelläger i öknen, vilket leder till knepiga vänskaper och förälskelser på liv och död. 

Positivt:
+ Det här är ingen historia om kamp mellan gott och ont. Själarna praktiserar icke-våld och lever i ett närmast kommunistiskt samhälle som fungerar på grund av deras osjälviskhet. Det är inte svårt att förstå att de ville befria Jorden från den aggressiva, destruktiva människorasen. Samtidigt har de på så vis gjort sig skyldiga till en oblodig massutrotning. Gott och ont är minst sagt komplicerat - man tvingas till egen reflektion.
+ Budskapet är acceptans och samarbete. Melanie och Vandraren (som senare får namnet Wanda) vänder fiendeskap till varm vänskap.Denna vänskap visar sig inte vara helt unik. Andra själar låter sina barn behålla sina mänskliga medvetanden av kärlek.
+Det är spännande och medryckande kort sagt, och för att inte förstöra det för andra läsare försöker jag hålla mig kortfattad.
+En liten grej till bara: jag älskar alla referenser till och berättelser om de andra världar som Wanda bebott. Fantasifullt.

Negativt:
-Språket är kanske det enda som inte är så spännande med romanen, men det fyller trots allt sin funktion.
- Heteronormativt, så klart. Fast, är inte Melanie och Wanda lite förälskade i varandra?

Favoritkaraktär: Det måste bli Wanda. Det här är den typen av bok där man älskar sin huvudperson, och därmed också själva boken av bara farten. Hennes dilemman är dessutom smärtsamma, genomtänkta, bildande, omöjliga och fascinerande.

Favoritcitat:"Jag hörde ett skarpt, prasslande ljud...sedan kände jag doften. 'Ostbågar'utbrast jag.'På riktigt? Till mig?'" 

Jojo, sådär emotionell skulle jag också bli om jag fick en påse ostbågar i ett gudsförgätet, underjordiskt rebelläger. Mmmm!

Bryderier: Jag utser denna bok till min bästa hittills 2015, väl medveten om att det inte är riktigt okej att lovprisa Twilight-författaren Stephenie Meyer. En bok som lyckas göra mig engagerad på alla plan -känslomässigt, intellektuellt och rent hedonistiskt- förtjänar dock stora lovord. Det är alldeles för sällan jag hamnar i detta underbara flowtillstånd av ren läsglädje! Och förresten, alla borde leka med tanken kring hur det vore att dela kropp och medvetande med sin fiende någon gång.

Din Sanna.

Bokbrokigt inlägg

Kära Beatrice,
Jag hade nästan tänkt radera dig. Jag har läst både ditt och datt under dessa tre månader men ett stort, otrevligt & akademiskt projektarbete om motivation ödelagde min fritid, framför allt
 allt icke-akademiskt skrivande. Sedan kom tiden tillbaka och utbyttes av något slags skam över att jag försummat och såsom i allt för många relationer i mitt liv har jag istället valt att helt dra mig undan. Nu är det upp till bevis om du och jag fortfarande kan leka, Beatrice.

Sommarmorgonsläspose.

I kronologisk ordning har jag sedan sist avbockat följande läsutmaningspunkter sedan i april/maj. Nästan allt har lästs i juni.:

6.Läs en bok med mytologiska inslag. "Den hemliga historien" av Donna Tartt.I och med att bokens handling kretsar kring följderna av en utspårad Dionysos-rit tyckte jag att definitionen passade.Hade länge velat läsa denna och det innan min egen universitetstids slut.Men hallå. Varför denna kultstatus? Jag tyckte den var sjukt seg och det där mordet ville man bara ha överstökat helt utan sympati vare sig för offer eller förövare. Vem är inte psykopat i denna roman? Trots detta innehöll början av boken passager jag blev förälskad i, men det var å andra sidan (baserat på) citat ur grekiska klassiker.
1. Läs en bok med ett djur på omslaget. "Kung Caspian och skeppet Gryningen" av C S Lewis.Jag är fortfarande pepp på att läsa ut Narnia-serien, även fast jag gång på gång skulle vilja ge Lewis-gubben en åthutning. I denna bok lyser som i flera av hans andra böcker hans medeltida syn på könsroller igenom (kvinnor ska vara passiva och behagfulla, annars är de häxor etc.) och man vill bara ropa heja heja till Eustace och hans familj som får agera dåligt moraliskt exempel(!?) i sin egenskap som anat feministiska och moderna vegetarianer.Kung Caspian däremot, den kunglige hjälten, är ganska ordentligt läskig med sitt envälde och sin maktkåthet. Nåja, åsidosätter man sitt vuxna synsätt får man en fantasifull och rätt spännande barnfantasybok.Djuret på mitt omslag är den krigiske musen Ripipip.
17.Läs en bok vars omslag är till största del grått."Dorian Grays porträtt" av Oscar Wilde.Fniss, visst är det lite fyndigt att titeln också går i grå (gray) toner? Hur som helst är mitt ex magnifikt, med en vacker Dorian på framsidan och en allt annat än vacker Dorian på baksidan(det tog ibland emot att ha boken liggande i knät :s), allt i gråskalor. Wildes prosa är mycket tillfredsställande och hans uppenbara intelligens skiner överallt, men själva historien är förstås förutsägbar och utan underhållningsvärde (man vet ju hur det går...). Dessutom tycker jag den hinner bli tjatig i sin kärlek till motsägelsefullhet och moraliskt förfall trots det blygsamma omfånget.
12.Läs en bok med mindre än 200 sidor. "Älskaren" av Marguerite Duras.Detta blev min semesterbok i Stockholms skärgård. Således åkte jag också runt på färjor under läsningen men dock utan att träffa på någon romantisk kinesisk pedofil, mannen som givit namn åt titelns Älskare. Vad ska man säga? Duras sätt att skriva är verkligen eget. På samma gång verkar hon känslokall och överdrivet emotionell, kanske för att prosan mer är som minnesanteckningar för det som är viktigast i hennes personliga upplevelser; den är inte där för att förklara och bjuda in läsaren. Men som när man läser en annans dagbok dras jag med. Det jag hängde upp mig mest på som en egenhet är hur ofta hon talar om hur hon skulle vilja döda och dö på ställen där det borde verka melodramatiskt men snarare verkar iskallt.
11.Läs en bok på ett annat språk än svenska."The time machine" av H G Wells.Artonhundratalsroman om att resa till framtiden. Jag får ganska mycket ut av den här. Den spekulerar i vad som evolutionärt händer i en perfekt värld där inga faror och sorger lurar: jo, så klart blir folk idioter. Vad ska man ha intelligens till om inte till för att överleva? Boken visar nödvändigheten av att en viss ondska finns i världen, något som man som människa dagligen försöker hantera och förstå. Författaren framställer utvecklingen som ostoppbar (vilket nog inte direkt är fallet i vår tragiska, trasiga verklighetsvärld) men tröstar oss med att den mänskliga värmen är det som dör sist.
7.Läs en bok som inte utspelar sig i Europa eller USA."Män utan kvinnor"av (min favvoförfattare!)Haruki Murakami.
Lite fusk visade det sig vara att sätta den här boken under ovan nämnda utmaning. Detta är en novellsamling och en av berättelserna utspelar sig faktiskt inte i Japan utan i ett Prag under något som verkar vara Andra världskriget. Här förvandlas Kafkas Gregor Samsa till en människa igen och vill sätta på puckelryggiga kvinnor som vaggar fram som skalbaggar, så åtminstone är det inte ett verklighetens Prag det kan handla om. De japanska novellerna är dock i samma utflippade anda: här talas det om människors tidigare liv som nejonögon, Tokyo-ormar ringlar omkring och sprider dåliga omen och gubbar får kärleksanorexia.Murakami är förhäxande vad han än skriver för skit; blandningen av intresset för människors egenheter och försiktig surrealism blir alltid så förbannat bra.

Boken jag läser på fotot hoppas jag ska få en ordentlig sommarrecension så fort jag läst klart den. 

Din Sanna. 

Bokutmaning 2015 - Läs en bok som utspelar sig på en annan planet

Kära Beatrice,

Lov är tider då många läser ut böcker. Så även jag detta påsklov. Låt mig presentera en ny avbockad punkt: 

33.(29.)Läs en bok som utspelar sig på en annan planet."Mörkrets vänstra hand" av Ursula K Leguin

Vet-fortfarande-inte-hur-man-vrider-bilden.

Leguin har kallats den feministiska science fiction-romanens moder. Därför hade jag alldeles särskilda förväntningar  på den här boken; hennes författarskap lät för mig som en mycket spännande kombination.

En kort sammanfattning av boken: Jordlingen Genly (som kallas Genry av de infödda, vilka verkar ha ett uttal likt japanernas) har ensam tagit sig ned till den kalla och karga planeten Vinter där han agerar ambassadör för en intergalaktisk organisation som önskar ha Vinter som medlem. Det finns två dominerande länder på Vinter, Karthide (påminner om en enväldig monarki) och Orgoreyn (påminner om en kommunistisk diktatur) som inte riktigt gillar varandra fast inte krigar. Genly försöker först ställa in sig hos Karthides så kallade kung med hjälp av kungens närmaste man, Estraven. Det går fel, Estraven utvisas och Genly söker lyckan i Orgoreyn istället. Även här går något galet och Genly hamnar i ett slags gulag. Estraven lyckas rädda honom därifrån och tillsammans försöker de ta sig tillbaka till Karthide via planetens dödligt nordliga delar. Inte oväntat kommer de varandra mycket nära... 

Men vänta lite, säger läsaren. Vad är feministiskt i denna karga, manliga värld? Mycket riktigt är allt mycket manligt, men manligheten är här använt som ett neutrum, för planetens invånare är i själva verket könlösa varelser som endast under sina brunstperioder antar manligt eller kvinnligt kön. 

Positivt:
+ Positivt var väl att lära känna en ny genre. Riktig science fiction har jag aldrig tidigare läst i vuxen ålder.
+ Den mycket svåra resa som Genly och Estraven gör är bokens behållning. Den är intressant när den konstaterar att de båda är lyckliga under sina svåra förhållanden då de har varandra och ett tydligt mål även om det är omöjligt att vara glad. Överhuvudtaget är deras relation ganska spännande och detta är den enda passagen då jag tycker att Levain utnyttjar att hon skapat en värld med hermafroditiska varelser på ett vettigt sätt: här framkommer det dilemma Genly ställs inför när han under Estravens brunstperioder inte längre kan ignorera att Estraven inte bara är en man utan en kvinna också. (Men tyvärr, inget aliensex!)

Negativt:
- Överlag är det en torr och trög bok. Endast slutets skidfärd är engagerande och utlöser känslor. Boken känns hopplöst tråkmanlig med sina ständiga maskulina pronomen, val av ämnen (alltför mycket tid läggs på att beskriva maktmän och rikets angelägenheter - den lilla människan på planeten Vinter kommer ytterst sällan fram) och autistiska fixering vid nonsensaktiga fantasibeteckningar, utomjordiska namn, begrepp och tidräkning. Det finns ett särskilt bihang som beskriver denna komplicerade tidräkning i slutet av boken för den intresserade. Kan inte påstå att jag tillhör denna kategori. 

Favoritkaraktär: Kan inte ärligt säga att jag har någon. Alla karaktärer är så färglösa och enkla och nästan endast att betrakta som olika kollektiv. Den som har mest anlag för personlighet är dock Estraven, som överraskar lite i boken.

Favoritcitat: Jag måste tillägga att Leguin inte sällan skriver riktigt bra, även om hon trots det ofta lyckas vara så tråkig. Hon försöker också ge boken en filosofisk dimension som kanske till och med är hennes huvudsyfte. Problemet är väl att hon vill lite för mycket och inte allting hon vill är det jag vill ha.

"- Det okända, sade Faxes mjuka röst i skogen, det oförutsagda, det obevisade, det är vad livet grundar sig på. Okunnighet är tankens grundval. Om det bevisades att det inte finns någon Gud skulle det inte finnas några religioner. Ingen Handdara, ingen Yomesh, inga härdgudar, ingenting. Men om det bevisades att det finns en Gud skulle det inte heller finnas någon religion... Säg mig Genry, vad är det vi vet? Vad är säkert, förutsägbart, oundvikligt - det enda du med säkerhet vet rörande din framtid, och min?
- Att vi ska dö.
- Ja. Det finns egentligen bara en fråga som kan besvaras, Genry, och vi vet redan svaret... Det enda som gör livet möjligt är ständig outhärdlig ovisshet: att inte veta vad som ska hända härnäst."

Citatet kommer från en företrädare för en buddhisminspirerad rörelse som har medlemmar som tillsammans har förmågan att besvara vissa frågor om framtiden.

Bryderier: Mja, boken var inte direkt vad jag väntat mig. För den genusintresserade tillför den föga men kanske lite mer till den allmänt filosofiskt intresserade. "Mörkrets vänstra hand" är förresten en metafor för Ljuset; jämför med yin och yang. 

Din Sanna.

P.S. Är det må'n tro en slump att Leguin lätt kan ombildas till Genlui -> Genly? D.S.

Bokallmänbildning

Kära Beatrice,

Jag har skrivit en lång lista (med 44 titlar) som känns som hål i min allmänbildning. Här är mina tio största hål:

1. "Stolthet och fördom" (eller något annat) av Jane Austen - Via Brontë-systrarna har jag kunnat ana att denna sortens relationsbaserade kvinnolitteratur à la 1800-talet verkligen är min melodi. Jane Austen är ännu mer känd och därav känns faktumet att jag inte läst en rad av henne märkligt!
2. "Svindlande höjder" av Emily Brontë - Näst efter "Jane Eyre" den mest kända Brontë-boken och därför är det lite lustigt att jag valde att läsa "Villette" som nummer två. Kan jag gilla Emily lika mycket som Charlotte? Jag grät när jag såg 30-talsfilmatiseringen av denna bok.
3. "1984" av George Orwell - Denna roman sägs år efter år bli mer aktuell. Det vore högst allmänbildande att läsa boken bakom "storebror ser dig". Inte varenda gamla klassiker kan sägas vara direkt relevant för det moderna samhället och dessutom kanske mer än då den skrevs.
4. "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" av Selma Lagerlöf - Denna bok bjuder på allmänbildning från olika håll. Man läser en nobelpristagare, en svensk klassiker, en svunnen generations geografiskolbok och lär sig säkerligen både det ena och andra om Sverige, även om det delvis bara är det Sverige som var. Säkert mysig att läsa en sommardag på landet i gräset med ett glas saft!
5. "Frankenstein" av Mary Wollstonecraft Shelley - Jag började läsa den här boken en gång i världen, men var för liten då. Nu är jag nog beredd. Liksom "1984" en bok vars tema kanske är ännu mer aktuellt idag, då vetenskapen lärt sig manipulera med livet nästan hur som helst. Ja, jag har sett filmatiseringar, men det tycker jag inspirerar ännu mer till att man vill läsa det oförvanskade originalet.
6. "Robinson Crusoe" av Daniel Defoe - Man måste ju liksom läsa den bok som har kallats den första fiktionsromanen! Dessutom tycker jag den verkar både spännande och historiskt allmänbildande för den som vill förstå upplysningstidens människa.
7. "Don Quijote av la Mancha" av Miguel de Cervantes - En av de där böckerna som både talesätt bygger på och den moderna kulturen ofta refererar till.
8. "Skattkammarön" av Robert Louis Stevenson
9. "Dr Jekyll och Mr Hyde" av Robert Louis Stevenson
10. "Jorden runt på 80 dagar" av Jules Verne - Gemensamt för dessa tre är att de är så solklara klassiker och ständigt uppdaterats med moderna versioner.

"Stolthet och fördom", "Svindlande höjder" och "Skattkammarön" står för övrigt olästa i min bokhylla. Vi får se om en avcheckning med utmaningslistorna leder till att någon av dessa titlar godkännes. 

Din Sanna.

Bokutmaning 2015 - Läs en bok med blommor på omslaget -eller- Läs en bok som har en hbtq-person

Kära Beatrice,

I förrgår läste jag ut en ny frivilligt läst roman. Sedan jag bloggade sist har jag även ofrivilligt läst en roman vid namn "Das weisse Buch" (av Rafael Horzon) som jag tycker alla kan undvika. Skulle dock inte tro att någon kommer få idén att översätta den till svenska. Boken som jag nu ska recensera är emellertid av den läsvärda sorten:

29.Läs en bok med blommor på omslaget (9.Läs en bok som har en hbtq-person). "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt.

Hoppas alla lägger märke till det BLOMMANDE japanska körsbärsträdet!?

Här har vi alltså kommit till en punkt där mina parallella bokutmaningar skiljer sig åt. Boken passar in på båda listor under olika kategorier, fast kanske bäst under "originalutmaningens" no. 9.

En kort sammanfattning av boken: 14-åriga June, en lång och välbyggd flicka med stor fascination för det medeltida, bor i en förort till New York med sin normala medelklassfamilj. Hennes föräldrar är revisorer och storasystern Greta är vacker men elak (?). June känner sig inte normal. Förutom att hon har udda medeltidsinspirerade intressen är hon kär i sin morbror Finn som är erkänd konstnär och dessutom döende i aids, vilket på 80-talet då boken utspelar sig också var (more or less) synonymt med att vara bög. När morbrodern slutligen dör visar det sig att han haft en pojkvän, Toby, inneboende hos sig i princip så länge som June funnits. Han har hemlighållits för June och hennes syster då deras mor hyser stort agg gentemot Toby - hon håller honom skyldig för Finns sjukdom och kanske även för mer. Finn vill dock att hans favoritpersoner (läs: June och Toby) finner och stöttar varandra efter hans död och ber den ene att ta hand om den andre och vice versa. Finn har även efterlämnat ett porträtt av June och systern Greta som får en stor betydelse för relationstrasslet i berättelsen och kommunikationen systrarna emellan. För att inte avslöja för mycket blandas avundsjuka, elakhet (ondska?), kärlek och beroende på ett sätt som gör att det är svårt att skilja de olika begreppen åt. Det skapar en relationsberättelse som är både rörande, normutmanande och tankeväckande.

Positivt:
+ Det normbrytande sättet att på ett seriöst sätt behandla olika sorters kärlek är uppfriskande. Syskonkärlek, homosexuell kärlek och lätt incestuös kärlek tävlar mot varandra och är i grund och botten lika starka.Boken är inte fördömande, utan utforskande.
+ Hur relativt elakhet är behandlas proffsigt i boken. Greta är en karaktär som man tycker är vidrig i början. När hon senare börjar visa "opsykopatiska" sidor och vill ha sin systers kärlek framstår hon först som en icke-trovärdig karaktär. Mer och mer förstår man dock hennes sits och beundrar denna skickligt komplexa karaktärsuppbyggnad. Jag inser också att jag själv inte var helt olik Greta i min storasysterroll som yngre. 
+ Elakhet beskrivs också som en naturlig del av att vara människa. Greta är elak. Flickornas mamma är en riktig satkärring. På slutet inser man att June har lika elaka drag, men eftersom vi upplever hennes perspektiv och ser elakheterna som naturliga följder av hennes upplevelser tänker man inte på dem som elaka. Det kanske är en simpel insikt i hur det perspektiv man upplever tillvaron utifrån maskerar egna så kallade "elakheter", men mycket tänkvärt. Alla har sina "svarta knappar", för att använda en metafor ur romanen. 
+ Man får verkligen känslan av att huvudpersonen växer inombords. I början tycker man att hon är pubertalt dum och naiv, fast med barnets charmiga fantasifullhet. På slutet finns fortfarande spår av det, men hon har fått mer av en vuxens berättarröst.

Negativt:
- Hmmm. Det är en sådan där bok där många pusselbitar faller på plats på slutet, och man har en del tvivel inför den innan man kommer dit, vilket karaktären Greta är ett exempel på.
- Jag fann den en aning långsam i mittpartiet. Sådant tenderar man dock att glömma när slutet är så bra. 


Favoritkaraktär: Som tidigare nämnt tycker jag att Greta är den mest fascinerande karaktären. Jag gillar också att hon, en spinkig, kortvuxen tjej med glasögon, samtidigt beskrivs som en skönhet. Mest sympati känner jag dock för June. Jag älskar människor som har små fantasivärldar som de lever i då och då. <3

Favoritcitat: "Dessutom är det något vackert med att gå på snö som ingen annan har gått på. Det får en att tro att man är speciell även om man inte är det." (Ett av flera favoritcitat!)

Varje kapitel inleds av en tjusig varg.

Bryderier: Egentligen har jag inte så mycket mer att säga. Jag har inte behandlat aids som tema särskilt  mycket här i recensionen, men sjukdomen är förstås också diskret närvarande genom hela boken. Kärlek framstår dock som än mer dödlig. (Visserligen är väl aids just en frukt av den dödliga kärleken...)

"Låt vargarna komma" fick mig att lyssna på en radiodokumentär om aids på 80- och 90-talet vilket gav mig allmänbildning och lite mer förståelse för just den sidan av boken.

Jag tror att de allra flesta skulle gilla den här berättelsen.

Din Sanna.

Bokutmaning 2015 - Läs en bok vari det inte finns någon telefon

Kära Beatrice, 

Se där, ett litet februariinlägg hann det bli i all fall, trots att det var i grevens tid. Nå, har jag helt vänt mig bort från den sköna litteraturen och vackra ting på b under de senaste nära två månaderna? Inte då. Jag har haft ganska fullt upp däremot, bland annat med en kurs som innebär en hel del litteraturläsande. Tyvärr är det böcker som jag aldrig hade valt att läsa på egen hand och det hade känts besudlande att ta med dessa ("Zuckerbabys" av Kerstin Grether, "Soloalbum" ab Benjamin von Stuckrad-Barre och "Faserland" av Christian Kracht - tysk ytlighet och sexism i inbundet format) i mitt bloggande. Nu ska försummelsen av min Beatrice dock upphöra med en vacker klassiker.

2.(2.) Läs en bok vari det inte finns någon telefon. "Villette" av Charlotte Brontë.

En kort sammanfattning av boken: "Villette"s hjältinna heter Lucy Snowe (ett namn som jag anser både vackert och suggestivt). Vi får följa små bitar av hennes liv: när hon är fjorton år, men framför allt tiden kring 23. I sina tidiga tonår bor hon under en tid tillsammans med sin gudmor, hennes son och senare även en brådmogen, feliknande sjuåring som får komma till huset efter att hon nyligen förlorat sin mor. Dessa personer kommer, inte helt oväntat, få en större roll att spela längre fram i berättelsen. Livet ler inte mot Lucy och när hon lämnat tonåren har en mystisk familjekatastrof försatt henne i en helt medellös och meningslös livssituation. Desperationen för henne till slut till den fiktiva staden Villette i Frankrike, där hon finner arbete på ett flickinternat. Osannolikt nog dyker den ena efter den andra personen från hennes forna liv upp i Villette. En ful liten mörk man tillika professor på skolan blir hennes nära vän. Spöket av en nunna visar sig upprepade gånger. En sammansvärjning och ödet vill hindra olyckliga Lucy från hennes lycka. Och den som har läst "Jane Eyre" kan inte låta bli att göra ständiga jämförelser. 

Positivt:
+ Lucy Snowe blir ens vän. Hur triviala händelserna i hennes dystra, ganska händelselösa liv än må tyckas engagerar man sig i henne, vill lyssna till allt hon har att berätta och man delar i någon mån hennes sinnesstämning. Jag tror hon lyckas med det konststycket med sin jag-form, detaljrika observationer och sättet hon direkt tilltalar läsaren ("Dear reader,...")
+ Människorna som skildras är knepiga att förstå sig på, de har djup! De är organisatoriskt genialiska, övervakande men ändå liberala psykopater (Madame Beck), de är manschauvinistiska och koleriska men också godhjärtade drömuppfyllare(professor Paul Emanuel) eller som min favoritkaraktär som jag återkommer till längre ner.
+ Boken är skriven på ett gammaldags poetiskt vis.

Negativt:
- Snarare kan man se det som en brist hos mig, men boken är helt klart inte lättläst. Engelskan är tung och jag skulle behöva slå upp minst ett par ord på varje sida (det stör sällan grundförståelsen, men sabbar flytet), vilket försvåras ytterliga av att dialogen ofta förs okommenterat på franska. 
- Första tiden i Villette är lite tråkig. Det passionerade, där krutet borde ligga, är ganska komprimerat i slutet.
-  (och lite +)För att inte tala om att de allra mest dramatiska och avgörande händelserna sammanfattas i några rader! Det stör relationen till den nyvunna väninnan Lucy att hon vägrar berätta vad som egentligen hände henne och hennes familj när hon var omkring 20. Inte ett knyst undslipper henne. Hon jämför det endast med en storm och ett skeppsbrott. På samma sätt skildras bokens andra stora katastrof. Vilket egentligen är ganska kraftfullt och symboliskt avgörande. Vill inte Lucy säga oss att det är så vi ska se på sorgerna i våra liv? Som parenteser? Som något att så hopp och framtid i?

Favoritkaraktär: Liksom många andra ytliga och smådumma människor i boken förälskar jag mig en aning i fröken Ginevra Fanshawe (som senare får någon tjusig grevinnetitel efter att ha rymt iväg med en läcker greve och gift sig i hemlighet med denne "för att de inte ville göra det på samma sätt som vanliga tråkmånsar".) Hon framställs som ett dåligt exempel både i fråga om dygd och leverne och går vissa på nerverna med sin babblande (men charmiga!) självupptagenhet och får andra på fall med sin rosiga, välgödda klassiska skönhet. Till hennes positivare egenskaper hör att hon är (brutalt) ärlig och på sitt eget lilla vis väldigt trogen Lucy. Lucy "hatar" Ginevra men verkar samtidigt i hemlighet vara riktigt fäst vid sitt hatobjekt. Ginevra är så fantastiskt då hon är en uppfriskande klick färg i den annars ganska grådygdiga ramberättelsen.

Favoritcitat: "I like to see flowers growing, but when they are gathered, they cease to please. I look on them as things rootless ans perishable; their likeness to life makes me sad. I never offer flowers to those I love; I never wish to receive them from hands dear to me." 

Bryderier: Jag har broderat ut mig ganska detaljerat redan, så jag ska försöka hålla mig kortfattad. För den som gillar "Jane Eyre" är "Villette" både en fröjd och en besvikelse. En fröjd eftersom det finns så många likheter och sättet romanerna är skrivna på så likartat. Karaktärerna blir liksom vänner och jag våndas lite över att Charlotte Brontë inte skrev fler böcker än hon gjorde. Det finns något beroendeframkallande med hennes stil. Besvikelsen är att "Jane Eyre" är bättre - kompositionen och dramatiken är mer utsökt. Likväl målas även i Villette en värld upp där man kan vandra runt på egen hand och kanske själv fylla i det som man saknar i den explicit berättade historien. 

Innan jag avrundar: givetvis har jag varit på bokrean och småfyndat lite. Det kräver kanske ett försenat bokbloggsinlägg. Min skara böcker har också utökats med 4 för 3-pocketar som jag köpt för det presentkort jag fått i julklapp. Nåja, om inte annat lär de väl dyka upp här recenserade förr eller senare.

Din Sanna.