Kära Beatrice,
Jag har skrivit en lång lista (med 44 titlar) som känns som hål i min allmänbildning. Här är mina tio största hål:
1. "Stolthet och fördom" (eller något annat) av Jane Austen - Via Brontë-systrarna har jag kunnat ana att denna sortens relationsbaserade kvinnolitteratur à la 1800-talet verkligen är min melodi. Jane Austen är ännu mer känd och därav känns faktumet att jag inte läst en rad av henne märkligt!
2. "Svindlande höjder" av Emily Brontë - Näst efter "Jane Eyre" den mest kända Brontë-boken och därför är det lite lustigt att jag valde att läsa "Villette" som nummer två. Kan jag gilla Emily lika mycket som Charlotte? Jag grät när jag såg 30-talsfilmatiseringen av denna bok.
3. "1984" av George Orwell - Denna roman sägs år efter år bli mer aktuell. Det vore högst allmänbildande att läsa boken bakom "storebror ser dig". Inte varenda gamla klassiker kan sägas vara direkt relevant för det moderna samhället och dessutom kanske mer än då den skrevs.
4. "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" av Selma Lagerlöf - Denna bok bjuder på allmänbildning från olika håll. Man läser en nobelpristagare, en svensk klassiker, en svunnen generations geografiskolbok och lär sig säkerligen både det ena och andra om Sverige, även om det delvis bara är det Sverige som var. Säkert mysig att läsa en sommardag på landet i gräset med ett glas saft!
5. "Frankenstein" av Mary Wollstonecraft Shelley - Jag började läsa den här boken en gång i världen, men var för liten då. Nu är jag nog beredd. Liksom "1984" en bok vars tema kanske är ännu mer aktuellt idag, då vetenskapen lärt sig manipulera med livet nästan hur som helst. Ja, jag har sett filmatiseringar, men det tycker jag inspirerar ännu mer till att man vill läsa det oförvanskade originalet.
6. "Robinson Crusoe" av Daniel Defoe - Man måste ju liksom läsa den bok som har kallats den första fiktionsromanen! Dessutom tycker jag den verkar både spännande och historiskt allmänbildande för den som vill förstå upplysningstidens människa.
7. "Don Quijote av la Mancha" av Miguel de Cervantes - En av de där böckerna som både talesätt bygger på och den moderna kulturen ofta refererar till.
8. "Skattkammarön" av Robert Louis Stevenson
9. "Dr Jekyll och Mr Hyde" av Robert Louis Stevenson
10. "Jorden runt på 80 dagar" av Jules Verne - Gemensamt för dessa tre är att de är så solklara klassiker och ständigt uppdaterats med moderna versioner.
"Stolthet och fördom", "Svindlande höjder" och "Skattkammarön" står för övrigt olästa i min bokhylla. Vi får se om en avcheckning med utmaningslistorna leder till att någon av dessa titlar godkännes.
Din Sanna.
lördag 21 mars 2015
torsdag 19 mars 2015
Bokutmaning 2015 - Läs en bok med blommor på omslaget -eller- Läs en bok som har en hbtq-person
Kära Beatrice,
I förrgår läste jag ut en ny frivilligt läst roman. Sedan jag bloggade sist har jag även ofrivilligt läst en roman vid namn "Das weisse Buch" (av Rafael Horzon) som jag tycker alla kan undvika. Skulle dock inte tro att någon kommer få idén att översätta den till svenska. Boken som jag nu ska recensera är emellertid av den läsvärda sorten:
29.Läs en bok med blommor på omslaget (9.Läs en bok som har en hbtq-person). "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt.
Här har vi alltså kommit till en punkt där mina parallella bokutmaningar skiljer sig åt. Boken passar in på båda listor under olika kategorier, fast kanske bäst under "originalutmaningens" no. 9.
En kort sammanfattning av boken: 14-åriga June, en lång och välbyggd flicka med stor fascination för det medeltida, bor i en förort till New York med sin normala medelklassfamilj. Hennes föräldrar är revisorer och storasystern Greta är vacker men elak (?). June känner sig inte normal. Förutom att hon har udda medeltidsinspirerade intressen är hon kär i sin morbror Finn som är erkänd konstnär och dessutom döende i aids, vilket på 80-talet då boken utspelar sig också var (more or less) synonymt med att vara bög. När morbrodern slutligen dör visar det sig att han haft en pojkvän, Toby, inneboende hos sig i princip så länge som June funnits. Han har hemlighållits för June och hennes syster då deras mor hyser stort agg gentemot Toby - hon håller honom skyldig för Finns sjukdom och kanske även för mer. Finn vill dock att hans favoritpersoner (läs: June och Toby) finner och stöttar varandra efter hans död och ber den ene att ta hand om den andre och vice versa. Finn har även efterlämnat ett porträtt av June och systern Greta som får en stor betydelse för relationstrasslet i berättelsen och kommunikationen systrarna emellan. För att inte avslöja för mycket blandas avundsjuka, elakhet (ondska?), kärlek och beroende på ett sätt som gör att det är svårt att skilja de olika begreppen åt. Det skapar en relationsberättelse som är både rörande, normutmanande och tankeväckande.
Positivt:
+ Det normbrytande sättet att på ett seriöst sätt behandla olika sorters kärlek är uppfriskande. Syskonkärlek, homosexuell kärlek och lätt incestuös kärlek tävlar mot varandra och är i grund och botten lika starka.Boken är inte fördömande, utan utforskande.
+ Hur relativt elakhet är behandlas proffsigt i boken. Greta är en karaktär som man tycker är vidrig i början. När hon senare börjar visa "opsykopatiska" sidor och vill ha sin systers kärlek framstår hon först som en icke-trovärdig karaktär. Mer och mer förstår man dock hennes sits och beundrar denna skickligt komplexa karaktärsuppbyggnad. Jag inser också att jag själv inte var helt olik Greta i min storasysterroll som yngre.
+ Elakhet beskrivs också som en naturlig del av att vara människa. Greta är elak. Flickornas mamma är en riktig satkärring. På slutet inser man att June har lika elaka drag, men eftersom vi upplever hennes perspektiv och ser elakheterna som naturliga följder av hennes upplevelser tänker man inte på dem som elaka. Det kanske är en simpel insikt i hur det perspektiv man upplever tillvaron utifrån maskerar egna så kallade "elakheter", men mycket tänkvärt. Alla har sina "svarta knappar", för att använda en metafor ur romanen.
+ Man får verkligen känslan av att huvudpersonen växer inombords. I början tycker man att hon är pubertalt dum och naiv, fast med barnets charmiga fantasifullhet. På slutet finns fortfarande spår av det, men hon har fått mer av en vuxens berättarröst.
Negativt:
- Hmmm. Det är en sådan där bok där många pusselbitar faller på plats på slutet, och man har en del tvivel inför den innan man kommer dit, vilket karaktären Greta är ett exempel på.
- Jag fann den en aning långsam i mittpartiet. Sådant tenderar man dock att glömma när slutet är så bra.
Favoritkaraktär: Som tidigare nämnt tycker jag att Greta är den mest fascinerande karaktären. Jag gillar också att hon, en spinkig, kortvuxen tjej med glasögon, samtidigt beskrivs som en skönhet. Mest sympati känner jag dock för June. Jag älskar människor som har små fantasivärldar som de lever i då och då. <3
Favoritcitat: "Dessutom är det något vackert med att gå på snö som ingen annan har gått på. Det får en att tro att man är speciell även om man inte är det." (Ett av flera favoritcitat!)
Bryderier: Egentligen har jag inte så mycket mer att säga. Jag har inte behandlat aids som tema särskilt mycket här i recensionen, men sjukdomen är förstås också diskret närvarande genom hela boken. Kärlek framstår dock som än mer dödlig. (Visserligen är väl aids just en frukt av den dödliga kärleken...)
"Låt vargarna komma" fick mig att lyssna på en radiodokumentär om aids på 80- och 90-talet vilket gav mig allmänbildning och lite mer förståelse för just den sidan av boken.
Jag tror att de allra flesta skulle gilla den här berättelsen.
Din Sanna.
I förrgår läste jag ut en ny frivilligt läst roman. Sedan jag bloggade sist har jag även ofrivilligt läst en roman vid namn "Das weisse Buch" (av Rafael Horzon) som jag tycker alla kan undvika. Skulle dock inte tro att någon kommer få idén att översätta den till svenska. Boken som jag nu ska recensera är emellertid av den läsvärda sorten:
29.Läs en bok med blommor på omslaget (9.Läs en bok som har en hbtq-person). "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt.
 |
| Hoppas alla lägger märke till det BLOMMANDE japanska körsbärsträdet!? |
En kort sammanfattning av boken: 14-åriga June, en lång och välbyggd flicka med stor fascination för det medeltida, bor i en förort till New York med sin normala medelklassfamilj. Hennes föräldrar är revisorer och storasystern Greta är vacker men elak (?). June känner sig inte normal. Förutom att hon har udda medeltidsinspirerade intressen är hon kär i sin morbror Finn som är erkänd konstnär och dessutom döende i aids, vilket på 80-talet då boken utspelar sig också var (more or less) synonymt med att vara bög. När morbrodern slutligen dör visar det sig att han haft en pojkvän, Toby, inneboende hos sig i princip så länge som June funnits. Han har hemlighållits för June och hennes syster då deras mor hyser stort agg gentemot Toby - hon håller honom skyldig för Finns sjukdom och kanske även för mer. Finn vill dock att hans favoritpersoner (läs: June och Toby) finner och stöttar varandra efter hans död och ber den ene att ta hand om den andre och vice versa. Finn har även efterlämnat ett porträtt av June och systern Greta som får en stor betydelse för relationstrasslet i berättelsen och kommunikationen systrarna emellan. För att inte avslöja för mycket blandas avundsjuka, elakhet (ondska?), kärlek och beroende på ett sätt som gör att det är svårt att skilja de olika begreppen åt. Det skapar en relationsberättelse som är både rörande, normutmanande och tankeväckande.
Positivt:
Favoritkaraktär: Som tidigare nämnt tycker jag att Greta är den mest fascinerande karaktären. Jag gillar också att hon, en spinkig, kortvuxen tjej med glasögon, samtidigt beskrivs som en skönhet. Mest sympati känner jag dock för June. Jag älskar människor som har små fantasivärldar som de lever i då och då. <3
Favoritcitat: "Dessutom är det något vackert med att gå på snö som ingen annan har gått på. Det får en att tro att man är speciell även om man inte är det." (Ett av flera favoritcitat!)
 |
| Varje kapitel inleds av en tjusig varg. |
Bryderier: Egentligen har jag inte så mycket mer att säga. Jag har inte behandlat aids som tema särskilt mycket här i recensionen, men sjukdomen är förstås också diskret närvarande genom hela boken. Kärlek framstår dock som än mer dödlig. (Visserligen är väl aids just en frukt av den dödliga kärleken...)
"Låt vargarna komma" fick mig att lyssna på en radiodokumentär om aids på 80- och 90-talet vilket gav mig allmänbildning och lite mer förståelse för just den sidan av boken.
Jag tror att de allra flesta skulle gilla den här berättelsen.
Din Sanna.
lördag 28 februari 2015
Bokutmaning 2015 - Läs en bok vari det inte finns någon telefon
Kära Beatrice,
Se där, ett litet februariinlägg hann det bli i all fall, trots att det var i grevens tid. Nå, har jag helt vänt mig bort från den sköna litteraturen och vackra ting på b under de senaste nära två månaderna? Inte då. Jag har haft ganska fullt upp däremot, bland annat med en kurs som innebär en hel del litteraturläsande. Tyvärr är det böcker som jag aldrig hade valt att läsa på egen hand och det hade känts besudlande att ta med dessa ("Zuckerbabys" av Kerstin Grether, "Soloalbum" ab Benjamin von Stuckrad-Barre och "Faserland" av Christian Kracht - tysk ytlighet och sexism i inbundet format) i mitt bloggande. Nu ska försummelsen av min Beatrice dock upphöra med en vacker klassiker.
2.(2.) Läs en bok vari det inte finns någon telefon. "Villette" av Charlotte Brontë.
En kort sammanfattning av boken: "Villette"s hjältinna heter Lucy Snowe (ett namn som jag anser både vackert och suggestivt). Vi får följa små bitar av hennes liv: när hon är fjorton år, men framför allt tiden kring 23. I sina tidiga tonår bor hon under en tid tillsammans med sin gudmor, hennes son och senare även en brådmogen, feliknande sjuåring som får komma till huset efter att hon nyligen förlorat sin mor. Dessa personer kommer, inte helt oväntat, få en större roll att spela längre fram i berättelsen. Livet ler inte mot Lucy och när hon lämnat tonåren har en mystisk familjekatastrof försatt henne i en helt medellös och meningslös livssituation. Desperationen för henne till slut till den fiktiva staden Villette i Frankrike, där hon finner arbete på ett flickinternat. Osannolikt nog dyker den ena efter den andra personen från hennes forna liv upp i Villette. En ful liten mörk man tillika professor på skolan blir hennes nära vän. Spöket av en nunna visar sig upprepade gånger. En sammansvärjning och ödet vill hindra olyckliga Lucy från hennes lycka. Och den som har läst "Jane Eyre" kan inte låta bli att göra ständiga jämförelser.
Positivt:
+ Lucy Snowe blir ens vän. Hur triviala händelserna i hennes dystra, ganska händelselösa liv än må tyckas engagerar man sig i henne, vill lyssna till allt hon har att berätta och man delar i någon mån hennes sinnesstämning. Jag tror hon lyckas med det konststycket med sin jag-form, detaljrika observationer och sättet hon direkt tilltalar läsaren ("Dear reader,...")
+ Människorna som skildras är knepiga att förstå sig på, de har djup! De är organisatoriskt genialiska, övervakande men ändå liberala psykopater (Madame Beck), de är manschauvinistiska och koleriska men också godhjärtade drömuppfyllare(professor Paul Emanuel) eller som min favoritkaraktär som jag återkommer till längre ner.
+ Boken är skriven på ett gammaldags poetiskt vis.
Negativt:
- Snarare kan man se det som en brist hos mig, men boken är helt klart inte lättläst. Engelskan är tung och jag skulle behöva slå upp minst ett par ord på varje sida (det stör sällan grundförståelsen, men sabbar flytet), vilket försvåras ytterliga av att dialogen ofta förs okommenterat på franska.
- Första tiden i Villette är lite tråkig. Det passionerade, där krutet borde ligga, är ganska komprimerat i slutet.
- (och lite +)För att inte tala om att de allra mest dramatiska och avgörande händelserna sammanfattas i några rader! Det stör relationen till den nyvunna väninnan Lucy att hon vägrar berätta vad som egentligen hände henne och hennes familj när hon var omkring 20. Inte ett knyst undslipper henne. Hon jämför det endast med en storm och ett skeppsbrott. På samma sätt skildras bokens andra stora katastrof. Vilket egentligen är ganska kraftfullt och symboliskt avgörande. Vill inte Lucy säga oss att det är så vi ska se på sorgerna i våra liv? Som parenteser? Som något att så hopp och framtid i?
Favoritkaraktär: Liksom många andra ytliga och smådumma människor i boken förälskar jag mig en aning i fröken Ginevra Fanshawe (som senare får någon tjusig grevinnetitel efter att ha rymt iväg med en läcker greve och gift sig i hemlighet med denne "för att de inte ville göra det på samma sätt som vanliga tråkmånsar".) Hon framställs som ett dåligt exempel både i fråga om dygd och leverne och går vissa på nerverna med sin babblande (men charmiga!) självupptagenhet och får andra på fall med sin rosiga, välgödda klassiska skönhet. Till hennes positivare egenskaper hör att hon är (brutalt) ärlig och på sitt eget lilla vis väldigt trogen Lucy. Lucy "hatar" Ginevra men verkar samtidigt i hemlighet vara riktigt fäst vid sitt hatobjekt. Ginevra är så fantastiskt då hon är en uppfriskande klick färg i den annars ganska grådygdiga ramberättelsen.
Favoritcitat: "I like to see flowers growing, but when they are gathered, they cease to please. I look on them as things rootless ans perishable; their likeness to life makes me sad. I never offer flowers to those I love; I never wish to receive them from hands dear to me."
Bryderier: Jag har broderat ut mig ganska detaljerat redan, så jag ska försöka hålla mig kortfattad. För den som gillar "Jane Eyre" är "Villette" både en fröjd och en besvikelse. En fröjd eftersom det finns så många likheter och sättet romanerna är skrivna på så likartat. Karaktärerna blir liksom vänner och jag våndas lite över att Charlotte Brontë inte skrev fler böcker än hon gjorde. Det finns något beroendeframkallande med hennes stil. Besvikelsen är att "Jane Eyre" är bättre - kompositionen och dramatiken är mer utsökt. Likväl målas även i Villette en värld upp där man kan vandra runt på egen hand och kanske själv fylla i det som man saknar i den explicit berättade historien.
Innan jag avrundar: givetvis har jag varit på bokrean och småfyndat lite. Det kräver kanske ett försenat bokbloggsinlägg. Min skara böcker har också utökats med 4 för 3-pocketar som jag köpt för det presentkort jag fått i julklapp. Nåja, om inte annat lär de väl dyka upp här recenserade förr eller senare.
Din Sanna.
Se där, ett litet februariinlägg hann det bli i all fall, trots att det var i grevens tid. Nå, har jag helt vänt mig bort från den sköna litteraturen och vackra ting på b under de senaste nära två månaderna? Inte då. Jag har haft ganska fullt upp däremot, bland annat med en kurs som innebär en hel del litteraturläsande. Tyvärr är det böcker som jag aldrig hade valt att läsa på egen hand och det hade känts besudlande att ta med dessa ("Zuckerbabys" av Kerstin Grether, "Soloalbum" ab Benjamin von Stuckrad-Barre och "Faserland" av Christian Kracht - tysk ytlighet och sexism i inbundet format) i mitt bloggande. Nu ska försummelsen av min Beatrice dock upphöra med en vacker klassiker.
2.(2.) Läs en bok vari det inte finns någon telefon. "Villette" av Charlotte Brontë.
En kort sammanfattning av boken: "Villette"s hjältinna heter Lucy Snowe (ett namn som jag anser både vackert och suggestivt). Vi får följa små bitar av hennes liv: när hon är fjorton år, men framför allt tiden kring 23. I sina tidiga tonår bor hon under en tid tillsammans med sin gudmor, hennes son och senare även en brådmogen, feliknande sjuåring som får komma till huset efter att hon nyligen förlorat sin mor. Dessa personer kommer, inte helt oväntat, få en större roll att spela längre fram i berättelsen. Livet ler inte mot Lucy och när hon lämnat tonåren har en mystisk familjekatastrof försatt henne i en helt medellös och meningslös livssituation. Desperationen för henne till slut till den fiktiva staden Villette i Frankrike, där hon finner arbete på ett flickinternat. Osannolikt nog dyker den ena efter den andra personen från hennes forna liv upp i Villette. En ful liten mörk man tillika professor på skolan blir hennes nära vän. Spöket av en nunna visar sig upprepade gånger. En sammansvärjning och ödet vill hindra olyckliga Lucy från hennes lycka. Och den som har läst "Jane Eyre" kan inte låta bli att göra ständiga jämförelser.
Positivt:
+ Lucy Snowe blir ens vän. Hur triviala händelserna i hennes dystra, ganska händelselösa liv än må tyckas engagerar man sig i henne, vill lyssna till allt hon har att berätta och man delar i någon mån hennes sinnesstämning. Jag tror hon lyckas med det konststycket med sin jag-form, detaljrika observationer och sättet hon direkt tilltalar läsaren ("Dear reader,...")
+ Människorna som skildras är knepiga att förstå sig på, de har djup! De är organisatoriskt genialiska, övervakande men ändå liberala psykopater (Madame Beck), de är manschauvinistiska och koleriska men också godhjärtade drömuppfyllare(professor Paul Emanuel) eller som min favoritkaraktär som jag återkommer till längre ner.
+ Boken är skriven på ett gammaldags poetiskt vis.
Negativt:
- Snarare kan man se det som en brist hos mig, men boken är helt klart inte lättläst. Engelskan är tung och jag skulle behöva slå upp minst ett par ord på varje sida (det stör sällan grundförståelsen, men sabbar flytet), vilket försvåras ytterliga av att dialogen ofta förs okommenterat på franska.
- Första tiden i Villette är lite tråkig. Det passionerade, där krutet borde ligga, är ganska komprimerat i slutet.
- (och lite +)För att inte tala om att de allra mest dramatiska och avgörande händelserna sammanfattas i några rader! Det stör relationen till den nyvunna väninnan Lucy att hon vägrar berätta vad som egentligen hände henne och hennes familj när hon var omkring 20. Inte ett knyst undslipper henne. Hon jämför det endast med en storm och ett skeppsbrott. På samma sätt skildras bokens andra stora katastrof. Vilket egentligen är ganska kraftfullt och symboliskt avgörande. Vill inte Lucy säga oss att det är så vi ska se på sorgerna i våra liv? Som parenteser? Som något att så hopp och framtid i?
Favoritkaraktär: Liksom många andra ytliga och smådumma människor i boken förälskar jag mig en aning i fröken Ginevra Fanshawe (som senare får någon tjusig grevinnetitel efter att ha rymt iväg med en läcker greve och gift sig i hemlighet med denne "för att de inte ville göra det på samma sätt som vanliga tråkmånsar".) Hon framställs som ett dåligt exempel både i fråga om dygd och leverne och går vissa på nerverna med sin babblande (men charmiga!) självupptagenhet och får andra på fall med sin rosiga, välgödda klassiska skönhet. Till hennes positivare egenskaper hör att hon är (brutalt) ärlig och på sitt eget lilla vis väldigt trogen Lucy. Lucy "hatar" Ginevra men verkar samtidigt i hemlighet vara riktigt fäst vid sitt hatobjekt. Ginevra är så fantastiskt då hon är en uppfriskande klick färg i den annars ganska grådygdiga ramberättelsen.
Favoritcitat: "I like to see flowers growing, but when they are gathered, they cease to please. I look on them as things rootless ans perishable; their likeness to life makes me sad. I never offer flowers to those I love; I never wish to receive them from hands dear to me."
Bryderier: Jag har broderat ut mig ganska detaljerat redan, så jag ska försöka hålla mig kortfattad. För den som gillar "Jane Eyre" är "Villette" både en fröjd och en besvikelse. En fröjd eftersom det finns så många likheter och sättet romanerna är skrivna på så likartat. Karaktärerna blir liksom vänner och jag våndas lite över att Charlotte Brontë inte skrev fler böcker än hon gjorde. Det finns något beroendeframkallande med hennes stil. Besvikelsen är att "Jane Eyre" är bättre - kompositionen och dramatiken är mer utsökt. Likväl målas även i Villette en värld upp där man kan vandra runt på egen hand och kanske själv fylla i det som man saknar i den explicit berättade historien.
Innan jag avrundar: givetvis har jag varit på bokrean och småfyndat lite. Det kräver kanske ett försenat bokbloggsinlägg. Min skara böcker har också utökats med 4 för 3-pocketar som jag köpt för det presentkort jag fått i julklapp. Nåja, om inte annat lär de väl dyka upp här recenserade förr eller senare.
Din Sanna.
tisdag 13 januari 2015
Bra dagar
Kära Beatrice,
Jag tycker att ett bra sätt att påminna sig själv om att man har ett ganska fint liv är att fotografera och dokumentera det som var kul och gjorde en glad. Så minns man bättre och kan gå tillbaka till det enklare. Här kommer några trevliga saker från de senaste dagarna ur mitt liv, både bokiga och obokiga.
Torsdag:
Jag fann att en ny tillfällig bokhandel med reaböcker öppnat mitt emot scifibokhandeln. Jag älskar den sortens affärer med alla röda prislappar och associationer till sommarstäder.
Nedan ses "Gökboet" av Ken Kesey, "Tidsresenärens hustru" av Audrey Niffenegger, "Genom dina ögon" av Stephenie Meyer och "Själlös" av Gail Carriger. Och så "Smulpajer" av Mia Öhrn förstås, som jag köpte till min pojkvän Tim så att han inte skulle bli lottlös. Nåja, jag tackar inte nej till den heller!
Fredag:
Denna morgon möttes jag av en lätt snöpudrad värld då rullgardinen drogs upp. Det var fint.
Till kvällen hade all skönhet regnat bort, men jag fick finbesök som bjöds på vegansk kebab. Det var oerhört craving-framkallande. Jag går runt och tänker på den där kebabgrillkryddstekta seitanen mest hela tiden.
Söndag:
Delicious cookie-fika på blommig minibricka. Kan en flicka bli vardagslyckligare? Dessa små darlings med rispuffar, chokladnibs och kokos i bakade jag faktiskt på lördagen, men de smakade minst lika bra dagen därpå.
Måndag:
Man blir alltid lika glad när man hittar ett paket som innehåller vackra små ting i sin brevlåda; klistermärken och brevpapper från Taiwan.
Tisdag:
Natten mellan igår och idag provade slängde jag ihop en frukostfralledeg med linfrön, solrosfrön, pinjenötter och pumpafrön. På morgonen var det bara att forma små bullar och skjutsa in i ugnen. Jättegott.
Din Sanna.
Jag tycker att ett bra sätt att påminna sig själv om att man har ett ganska fint liv är att fotografera och dokumentera det som var kul och gjorde en glad. Så minns man bättre och kan gå tillbaka till det enklare. Här kommer några trevliga saker från de senaste dagarna ur mitt liv, både bokiga och obokiga.
Torsdag:
Jag fann att en ny tillfällig bokhandel med reaböcker öppnat mitt emot scifibokhandeln. Jag älskar den sortens affärer med alla röda prislappar och associationer till sommarstäder.
Nedan ses "Gökboet" av Ken Kesey, "Tidsresenärens hustru" av Audrey Niffenegger, "Genom dina ögon" av Stephenie Meyer och "Själlös" av Gail Carriger. Och så "Smulpajer" av Mia Öhrn förstås, som jag köpte till min pojkvän Tim så att han inte skulle bli lottlös. Nåja, jag tackar inte nej till den heller!
Fredag:
Denna morgon möttes jag av en lätt snöpudrad värld då rullgardinen drogs upp. Det var fint.
Till kvällen hade all skönhet regnat bort, men jag fick finbesök som bjöds på vegansk kebab. Det var oerhört craving-framkallande. Jag går runt och tänker på den där kebabgrillkryddstekta seitanen mest hela tiden.
Söndag:
Delicious cookie-fika på blommig minibricka. Kan en flicka bli vardagslyckligare? Dessa små darlings med rispuffar, chokladnibs och kokos i bakade jag faktiskt på lördagen, men de smakade minst lika bra dagen därpå.
Måndag:
Man blir alltid lika glad när man hittar ett paket som innehåller vackra små ting i sin brevlåda; klistermärken och brevpapper från Taiwan.
Tisdag:
Natten mellan igår och idag provade slängde jag ihop en frukostfralledeg med linfrön, solrosfrön, pinjenötter och pumpafrön. På morgonen var det bara att forma små bullar och skjutsa in i ugnen. Jättegott.
måndag 5 januari 2015
Bokutmaning 2015 - Läs en bok inom en genre du vanligtvis inte läser
Kära Beatrice,
Nu är det dags för läsutmaningens bok no. 2, som jag egentligen reserverat på biblioteket för förra årets utmaning. Tacksamt nog gick den att placera in på den aktuella listan också.
24.(23. enligt den gängse kaosutmaningen - skriver det här inom parentes fr o m nu.) Läs en bok inom en genre du vanligtvis inte läser. "Fröken Livrädd & Kärleken" av Joanna Rubin Dranger.
- Att man känner igen sig är inte samma som att man tycker det är bra. Det här är så väldigt avskalat och förenklat, vilket väl också är den konstnärliga poängen, men för mig blir det bara banalt. En brud är olycklig för att kärleken inte är som i sagornas värld, okej. Jag har inget emot denna klyscha egentligen, men då tack med lite saftigare kött på benen.
Nu är det dags för läsutmaningens bok no. 2, som jag egentligen reserverat på biblioteket för förra årets utmaning. Tacksamt nog gick den att placera in på den aktuella listan också.
24.(23. enligt den gängse kaosutmaningen - skriver det här inom parentes fr o m nu.) Läs en bok inom en genre du vanligtvis inte läser. "Fröken Livrädd & Kärleken" av Joanna Rubin Dranger.
En kort sammanfattning av boken: Detta är en "tecknad roman" enligt bokens framsida, och, tro det eller ej, men något seriealbum för vuxna har jag aldrig tidigare läst. (...På något vis måste väl serier vara en egen genre?) Storyn kretsar kring Fröken Livrädd så klart, som är en ledsen och ängslig själ på bokens första sidor. Sedan blir hon tillsammans med en karl och blir glad. Efter ett tag fylls dock deras gemensamma lägenhet av en massa vardagstrassel som illustreras som ett slags dammråttor. En ny förälskelse tar så småningom vid, men betyder den verkligen vad Fröken Livrädd tror?
Positivt:
+ Man känner igen sig.
+ Hur vissa abstrakta känslor gestaltas känns lite fyndigt och/eller fint, som det dammtussliknande trasslet för tvåsamhetstristessen och den svårdolda, vackra blomman som växer ut på Fröken Livrädd när hon blir kär.
Negativt:
- Det blir tyvärr tokfel när man tycker att illustrationerna en bok som till 95 % bygger på det visuella är fula, hafsiga och oinspirerande. Min känsla för skönhet får eksem av den här bokens bildspråk! Jag läser att Rubin Dranger pysslat med barnböcker innan och det är just den känslan jag får av det här imbecilla sättet att teckna.
 |
| Tilltalar icke min visuella smak. |
Favoritkaraktär: Tja, bokens enda karaktär är egentligen Fröken Livrädd. En väninna och två manliga kärleksobjekt existerar också, men dem vet läsaren inte ens namnen på.
Favoritcitat: Favoritbild är nog mer passande i det här sammanhanget.
Bryderier: Det var lite bittert att upptäcka att den här boken, enligt min åsikt, är så kass! I och med att det är så inne med seriealbum o.dyl. nuförtiden hade jag hoppats på att det här skulle bli den perfekta introduktionen - många verkar tycka mycket om historien om fröken Livrädd. Jag kan förstå att många anser det skickligt att kunna berätta en historia som många kan relatera till på ett så avskalat sätt, men Sanna är en more is more-människa och håller inte inne med att hon tycker det är ett hafsverk. Blir ganska förolämpad å begreppet "roman"s vägnar att något som tar 10-15 minuter att bläddra igenom har mage att begagna denna etikett.
Din Sanna.
Din Sanna.
fredag 2 januari 2015
Bokutmaning 2015 - Läs en bok du fått av någon annan
Kära Beatrice,
Årets första läsutmaningsuppdrag är härmed avbockat.:
37. Läs en bok du fått av någon annan "Bara sedan solen sjunkit" av Johanna Sinisalo
Eftersom jag av naturen är en värdelös recensent har jag sparat ett worddokument med en enkel mall som ska vägleda mig nu och hädanefter att begagna mig av fler ord än de uttjatade "bra" och "dåligt" som huvudomdöme.
En kort sammanfattning av boken:
"Bara sedan solen sjunkit" är sett till karaktärerna ett bögrelationstrassel, men förutom bögar finns även en white trash-gubbe, en postordersfilippinska och ett spätt troll som döps till Pessi (för att han är svart som... pessimism?). Nämnde Pessi upphittas av den änglalike bögen Mikael som blir närmast blixtförälskad. Mikaels förhållande till Pessi lyckas på samma gång vara faderligt, sexuellt och gudomligt dyrkande. En stor del av boken är halvautentiska citat från olika källor som behandlar ämnet troll, men som anpassas så att de ska stödja bokens alternativa verklighet där troll är vetenskapligt erkända väsen; en djurras bland andra på sätt och vis. Dessa utdrag varvas med segment av huvudberättelsen som berättas ur alla karaktärers perspektiv, om vart annat.
Positivt:
+ Min fantasi går barnsligt igång på tanken att det skulle finnas troll på riktigt där ute i skogarna. Tycker om att beteenden i trollet beskrivs som förklarar sägner där troll blir till sten i dagsljus, t ex. (-> Trollet spelar död som en skyddsmekanism - blir kallt och hårt.)
+ Det går undan när man läser. De korta styckena och växlingen mellan olika texttyper och karaktärer tillför ett visst driv i berättelsen. Uttråkad blir man inte.
Negativt:
- Jag kräver lite mer djup i en berättelse för att passion ska övertyga mig. I och med att boken bygger helt på olika människors åtrå/kärlek till höger och vänster hade de här personerna behövt mer ingående och djupgående beskrivningar för att jag på allvar skulle kunna förstå och engagera mig i dem. Som sagt är boken fragmentariskt uppbyggd.
- Det hela hade förvisso hållit om språket varit mer magiskt. Med det sagt är det inte dåligt, men det lyfter inte berättelsen på samma sätt som den på sätt och vis liknande romanen "Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop.
- Jag fattar inte riktigt vad författaren vill ha sagt, jag anar någonting, men eftersom det inte går fram är det inte tillräckligt skickligt utfört.
Favoritkaraktär:
Den enda personen som jag känner egentlig sympati för i boken är den stackars utnyttjade filippinskan Palomita som bor i lägenheten under Mikael och Pessi. På något sätt känner jag mig lite sviken av författaren som inte ger henne något värdigt slut.
Favoritcitat:
"It is said, once a wise man from the far North told me; it is said that there are in certain parts of Scandinavia cities within cities like there are circles within circles; existent yet invisible. And those cities are inhibitated by creatures more terrible than imagination can create: man-shaped but man-devouring, as black and silent as the night they prowl in."
Bryderier:
Tja, så vad vill då författarinnan? För det första vill hon nog vara lite utmanande i allmänhet med all promiskuös homosexualitet och antydningar om både pedofili och zoofili. Jag ryggade tillbaka en aning när Mikael i boken får en spontan, kladdig utlösning då 1-2-åriga trollet som liknas vid en katt sätter sig i hans knä efter att ha dödat ett marsvin. Är detta normkritik eller bara väldigt fel? Trollet verkar inte ha något problem med det, och måhända kommer man om 100 år se på pedofili/zoofili med mildare ögon om det kan bevisas att barnet/djuret inte lidit av det. Det är en djup avsky ända in i själen hos mig som ackompanjerar det uttalandet, men samtidigt är det väl precis samma avsky som människor för hundra år sedan i "The Well of Loneliness" kände inför samkönat sex? Well, jag hoppas och tror att det finns någon essentiell skillnad däremellan.
Det är också lätt att dra paralleller mellan Palomitas fångenskap hos mannen som köpt henne och den tillvaro Pessi lever i. Båda får inte gå ut och bestraffas när de försöker leva ut sina instinkter och viljor. Båda är sexuellt åtrådda av sina fångvakter. Men Mikael älskar dessutom Pessi...eller?
Det talas en del i boken om naturförstöring och försämrade levnadsvillkor för vilda djur. Och till slut går det ju också åt helvete för Mikael och han måste bege sig till skogs. Är budskapet att vi måste återgå till det naturliga, ursprungliga; att vi inte ska hålla varken oss själva eller någon annan instängd...? Det övertygar inte mig riktigt.
Sammanlagt betyg: 3 av 5.
Din Sanna.
Bokgömma
Kära Beatrice,
För att flytta över fokus från världsliga listor till mer väsentliga saker, själva böckerna, tänkte jag dela med mig av en gömma som vuxit till sig över det oändliga antal lov jag spenderat på Hasselnötsvägen 23 i Tyskland (min pojkväns tidigare hem). Nu när vi över nyår har varit hos hans familj har jag återigen hamnat här, om än av andra skäl. I morgon bär det hem igen och jag tänkte ta med mig min gömmas små raringar till Göteborg:
Man läser mycket när man har ledigt, eller för all del känner sig full av hemlängtan och otillfredsställt trygghetsbehov. En bok kan också vara en liten portabel markör för ens identitet, preferenser och värderingar när de känns hotade.
De här böckerna har också fått många minnen fästade vid sig som både förstärker och ibland överskuggar det egentliga innehållet.
Här finner vi "Vingklippt ängel", det som var min (och många andra självdestruktiva ungflickors) tidiga tonårsbibel, en av de mycket få böcker som jag läst om på nytt både helt och delvis. Den behöver nog inte någon närmare presentation. Jag älskade den som den personen jag borde ha haft att prata om om mina psykiska kval. Än idag känner jag tacksamhet gentemot den här boken, då den hjälpte mig att bygga en identitet, måhända tvivelaktig - men det var en början till en trygghet i vem jag är.
Här finns två av de till utseendet vackraste pocketböcker jag äger (det är en skymf mot mina bokhyllor att de frånhållits dessa litterära skönheter så länge): "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande" och "Artighetsreglerna". Båda var även fina läsupplevelser.
Joyce Carol Oates "Blonde" - som är lika fyllig som kvinnan den handlar om - var den bok som fick mig att börja köpa böcker, att börja läsa på allvar igen efter många litterära nödår. Jag var nog 17 år när jag köpte den i den där billiga bokhandeln i Stockholm (vad den nu heter) på väg till flyget till Tyskland.
Två av dessa ämnar jag försöka byta bort på nästa bokbytardag, vilket kanske är lömskt, eftersom snälla flickor kanske inte försöker pracka på folk dåliga böcker: "När oskulder kysser" & "Afrodites klinik för motvilliga älskande".
Alla de här böckerna är, trots varierande kvalitet och slitenhet, värda någonting bättre än ett mörkt, stängt skåp i ett obebott tyskt pojkrum. Jag önskar att jag vore bättre på att läsa om. Däremot tror jag att jag är bra på att låna ut, om någon i min bekantskapskrets känner sig lockad av någon av dessa ensamma pocketar ^^.
Din Sanna.
För att flytta över fokus från världsliga listor till mer väsentliga saker, själva böckerna, tänkte jag dela med mig av en gömma som vuxit till sig över det oändliga antal lov jag spenderat på Hasselnötsvägen 23 i Tyskland (min pojkväns tidigare hem). Nu när vi över nyår har varit hos hans familj har jag återigen hamnat här, om än av andra skäl. I morgon bär det hem igen och jag tänkte ta med mig min gömmas små raringar till Göteborg:
Man läser mycket när man har ledigt, eller för all del känner sig full av hemlängtan och otillfredsställt trygghetsbehov. En bok kan också vara en liten portabel markör för ens identitet, preferenser och värderingar när de känns hotade.
De här böckerna har också fått många minnen fästade vid sig som både förstärker och ibland överskuggar det egentliga innehållet.
Här finner vi "Vingklippt ängel", det som var min (och många andra självdestruktiva ungflickors) tidiga tonårsbibel, en av de mycket få böcker som jag läst om på nytt både helt och delvis. Den behöver nog inte någon närmare presentation. Jag älskade den som den personen jag borde ha haft att prata om om mina psykiska kval. Än idag känner jag tacksamhet gentemot den här boken, då den hjälpte mig att bygga en identitet, måhända tvivelaktig - men det var en början till en trygghet i vem jag är.
Här finns två av de till utseendet vackraste pocketböcker jag äger (det är en skymf mot mina bokhyllor att de frånhållits dessa litterära skönheter så länge): "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande" och "Artighetsreglerna". Båda var även fina läsupplevelser.
Joyce Carol Oates "Blonde" - som är lika fyllig som kvinnan den handlar om - var den bok som fick mig att börja köpa böcker, att börja läsa på allvar igen efter många litterära nödår. Jag var nog 17 år när jag köpte den i den där billiga bokhandeln i Stockholm (vad den nu heter) på väg till flyget till Tyskland.
Två av dessa ämnar jag försöka byta bort på nästa bokbytardag, vilket kanske är lömskt, eftersom snälla flickor kanske inte försöker pracka på folk dåliga böcker: "När oskulder kysser" & "Afrodites klinik för motvilliga älskande".
Alla de här böckerna är, trots varierande kvalitet och slitenhet, värda någonting bättre än ett mörkt, stängt skåp i ett obebott tyskt pojkrum. Jag önskar att jag vore bättre på att läsa om. Däremot tror jag att jag är bra på att låna ut, om någon i min bekantskapskrets känner sig lockad av någon av dessa ensamma pocketar ^^.
Din Sanna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)